Bilden som ursprungligen fanns till den här texten har tyvärr försvunnit, men den föreställde ett bord på en uteplats, en kopp te, och Roland Paulsens bok “Vi bara lyder”.
Semester? Nej. Lunch? Nej. Bara en helt vanlig onsdag.
Mer än en skrytbild, så är detta egentligen ämnat som en liten tankeställare. Alla skulle kunna ha det såhär. Alla borde kunna ha det så här. På onsdagar, till exempel, och mer därtill. För att parafrasera Roland Paulsen; det är en skräck att inse att huvudparten av ens liv förslösats för reproduktionen av ett samhällssystem som kommer att fortsätta stjäla tid av framtida generationer.
Det systemet är ett dogmatiskt arbetssamhälle där rationaliteten och mänskligheten är underordnade makten, massproduktionen och masskonsumtionen. Där vi istället för att använda ny teknologi för vår egen frigörelse och vårt eget självförverkligande blir förfrämligade av den och förstör vår miljö och varandra med den. Där fri spridning av digitala medier till nollkostnad måste straffbeläggas, på samma sätt som man hellre slänger än låter människor få mat som inte kunnat säljas. Där knappheten alltså blivit självändamålet som håller spektaklet levande långt efter att den rent materialistiskt är överspelad, där tillväxt måste skapas för tillväxtens skull, där människor med ständig konsumtion som drog fyller tomma svarta hål i bröstkorgen, och där jobben måste skapas för jobbens skull helt oavsett vad människor egentligen vill och behöver.
Vi lever i ett samhälle där arbetet blivit så centralt att vi fått för oss att det bara är genom arbetet som vi kan få ett socialt sammanhang, och där vi därför försöker tvinga ut alla – arbetslösa, sjuka, människor med från arbetssamhällets normer avvikande funktionsuppsättning – i mer eller mindre förnedrande och meningslösa sysslor för att det är “bra” för dem. Vi gör det för att vi inte ens kan tänka tanken att solidaritet inte börjar i motprestation, utan i ett villkorslöst löfte om att ta hand om varandra, och att ur just detta löfte föds vår motivation, nyfikenhet och vilja att gå ut och forma samhället på de sätt vi tycker skulle vara bäst för oss. En solidaritet som man även kan motivera på helt egoistiska grunder. Vi hade kunnat säkerställa sjukvård, utbildning och bra boende för alla genom att jobba en handfull timmar i veckan. Istället jobbar en del ihjäl sig med dessa samhällsbärande funktioner, medan andra tvingas tillverkar skräp för konsumtion eller måla om stolar på någon myndighets förnedringscentrum, samtidigt som det mest lönsamma “jobbet” – att tjäna pengar på pengar – inte kräver någon insats överhuvudtaget.
Fuck that. Fuck all of that. Varje dag.
Det kanske märks att jag just läst Roland Paulsens bok Arbetssamhället. På bilden syns uppföljaren, Vi bara lyder. Två oerhört tankeväckande, för att inte säga upprörande, böcker som hör till en rik tradition av arbetskritiska röster. Nu ska jag läsa vidare.