Det är en sensommardag på den grekiska ön Lesbos. En blå kombi med texten “Gratis mat för alla” skriven i stora bokstäver på ena sidan rullar fram och stannar till utanför flyktinglägret Kara Tepe. Ett gäng kedjerökande och brunbrända grekiska vänsteraktivister i olika åldrar väller ut ur bilen, och på några minuter har de byggt upp ett fullt fungerande gatukök. Flera av aktivisterna har i den finansiella krisens spår själva blivit arbetslösa och levt under knappa förhållanden, men nu är de här för att göra vad de kan. Det här är ett fragment ur en större berättelse. Grekland, landet som redan i flera omgångar malts sönder både politiskt och ekonomiskt av EU-byråkratin och korrupta regeringar, är likväl det i Europa som gör mer än något annat för de flyktingar som nu anländer från krigshärdar som Syrien, Irak eller Afghanistan. Cirka 5000 flyktingar kommer till Grekland varje dag, och hittills har över 700 000 nått landet under 2015. [1]
Samtidigt som aktivisterna serverade mat i augustisolen var Sverige fortfarande, åtminstone relativt sett, ett ljus i ett skamligt europeiskt mörker. Den tidiga höstens stora demonstrationer som gick under namnet Refugees Welcome lockade både stora folkmassor och storslagna uttalanden från regeringshåll såväl som vissa oppositionspartier. Uttryck som frihet, öppenhet, alla människors lika värde och ibland till och med modiga konstateranden att ingen människa är illegal kunde höras från talarstolar. Politiker över hela skalan solade sig i glansen av en så kallad generös flyktingmottagning. Även om mycket av det som sades förstås lät bra, så anade vissa att detta inte riktigt stämde med verkligheten, och att något helt annat skulle gälla när de högt flygande avsikterna till slut landade.
Parallellt med de fina talen verkställdes nämligen redan en politik som gick på tvärs med alla de vackra parollerna om människovärde. Allmänheten uppmanades att inte ge pengar till fattiga på våra gator och torg, migranter vräktes från sina provisoriska boplatser, papperslösa jagades precis som förr och flyktinghjälp spelades sedan länge ut mot biståndsbudgeten eller viktiga resurser i kommuner och landsting. Samma kommuner och landsting som stod handfallna när allt fler flyktingar hittade fram till Sverige, och därför lämnade huvuddelen av det inledande arbetet till aktivister och nätverk som snabbt ryckte ut för att täcka upp. Allt i det fredliga landet som är en av världens per capita största vapenexportörer. Det var lite som att lyssna på en skiva spelad på en trasig grammofon. Melodin kunde tydligt skönjas, texten var som den alltid brukar, men det lät ändå lite falskt. Tyvärr skulle den här föraningen snart bekräftas. Ljuset vid tunnelns slut visade sig vara ett annalkande tåg.
Om temperaturen sjönk något med senhöstens lövdränkta intåg, så kom den riktiga vinterkylan istället med politiken. Men precis som vinterns årliga ankomst inte borde vara en överraskning, så är inte heller den numera rådande politiken särskilt oväntad. Grundförutsättningarna har alltid funnits där. En nationalstat kan inte existera utan ett “vi” och ett “de”, den måste kunna skilja ut människor som råkat födas på fel ställe och inte har rätt papper, och är alltså i sista hand helt beroende av ett illegalitetsbegrepp. Om ingen människa är illegal, så är ingen stat legal. Detta är bara en av många motsättningar som kan döljas bakom vackert tal tills omständigheterna plötsligt synar bluffen. Samtidigt sipprade en retorik som tidigare varit reserverad för främlingsfientliga konspirationsteoretiker in i både regeringens och högeroppositionens verklighetsskildring. De började alla prata om systemkollaps.
Den 24:e november kommer till slut verkligheten ikapp de stora proklamationerna, tåget i tunneln kör över flyktingen i densamma, och Sverige anpassar genom en rad brutala och panikartade åtgärder flyktingmottagandet till EU:s miniminivå. Officiellt heter det att vi nu nått en gräns, att vi behöver andrum samt att detta är en signal för att andra länder ska hjälpa till med flyktingmottagandet, men i realiteten blir det ett startskott på vad som antagligen resulterar i ett så kallat ”race to the bottom”, där länder försöker överträffa varandra för att slippa ta emot flyktingar. Det hjälper inte att i det skedet peka på vad andra länder har gjort eller inte gjort, för det fråntar inte ansvaret för de egna handlingarna. Regeringen har under hela hösten spelat ett märkligt dubbelspel, där den å ena sidan vräkt ur sig vad som visade sig vara humanitära floskler, och å andra sidan sakta men säkert följt med i och trappat upp en alarmistisk världsbeskrivning, som bäddat den politiska spelplanen för den nya flyktingpolitiken. Satt i sitt sammanhang blir den kvarvarande frågan egentligen bara huruvida regeringen genomgående varit cynisk, naiv eller en blandning av de två.
Dold i den verklighetsbeskrivning om kollaps som nu sålts till oss finns en premiss som när den tydliggörs visar att avståndet mellan det regeringen säger sig vara och det den faktiskt är antar proportionerna av en gigantisk avgrund, som stirrar upp mot oss och uppfordrande kräver att bli bekräftad. Ett av världens rikaste länder kan nu inte göra någonting för att hjälpa människor på flykt utan att drabbas av systemkollaps, samtidigt som Europas fattigaste land, Grekland, som genomgått både en politisk och en ekonomisk dito, alltjämt gör mer. Att Grekland i alla avseenden befinner sig i sin situation ofrivilligt spelar här ingen roll, för det är i egenskap av vad landet faktiskt gör som de synar bluffen om systemkollapsen åt oss. Vi lever i ett land där den genomsnittlige invånarens upplevelse av flyktingkrisen alltjämt består av medierapporteringen, där en dammsugarrobot är årets julklapp, där det finns fler kvadratmeter golfbana än flyktingboende, där tillväxten som många är så fixerade vid är bättre än på länge, och där julhandeln antagligen slår rekord igen.
När vi stänger dörren för människor som flyr från olika konflikter, så är det för att skydda ovanstående levnadsvillkor, för att inte behöva rubba på standarden eller behöva omfördela resurser. Ett samhälle där enskilda bankers vinster inte sällan är större än reformutrymmet i statsbudgeten har dessutom för länge sedan avsagt sig kontrollen över en stor del av dessa resurser. Vi är fast i en ekonomisk logik som blivit så självklar, så att den i princip är osynlig, där den sitter som en tvångströja på enskilda individer såväl som vårt gemensamma handlingsutrymme.
-Får jag gå från ett jobb, där jag tillverkar meningslösa konsumtionsvaror, för att hjälpa människor i nöd? Nej, då får jag antagligen sparken och kommer inte kunna försörja mig själv.
-Kan du tänka dig att dra ner på julhandeln, att producera mindre lyxartiklar, att omdirigera jobb för att ge traumatiserade medmänniskor en nystart, eller för att rentav rädda tusentals människoliv? Nej, jag varken kan eller vill, då blir det kollaps, blir Sveriges svar, och därmed svaret från de som stödjer regeringens politik eller önskar gå ännu längre.
Kvar står då den faktiska människosyn som vi kan utläsa ur regeringens handlingar och beslut – avklädd, handlingsförlamad, stundtals förlägen av sin egen vulgaritet och pinsam i sin urskuldande självömkan.
Här kan en förstås, som exempelvis Roland Paulsen gjorde nyligen, tala om vänsterns misslyckande i spåren av flyktingkrisen. Istället för att angripa det näringsliv som när sig på våra liv, samt den stat och byråkrati som skyddar och samverkar med denna exploatering, istället för att helt enkelt skärskåda hur kapitalismen ständigt spelar ut oss mot varandra, så projiceras missnöjet på de mest utsatta grupperna, EU-migranter och flyktingar, som om de har något att göra med situationen vi befinner oss i, annat än i form av ett symptom. Men det är i sådant fall ett misslyckande som också omfattar de platser där vänstern faktiskt haft ett parlamentariskt gynnsamt läge. Den grekiska vänsterkoalitionen Syriza, som vunnit både val och folkomröstning på en knivskarp kritik av neoliberala åtstramningar, sitter likt förbannat och administrerar dessa åtstramningar. En Bryssel-byråkrat sade i somras nöjt att EU hellre har Syriza vid makten, för “annars är de ute på gatorna och skapar oreda”. Kommentaren är avslöjande.
Även om det finns ett visst handlingsutrymme där en politik kan drivas som är mindre skadlig för vissa utsatta grupper, så finns det ändå ingen anledning att tro att Sverige skulle kunnat göra så värst mycket annorlunda även med en starkare vänster i parlamentet. Det kunde möjligtvis se värdigare ut, men det hade lika gärna kunnat slå bakut som för Syriza. Misslyckandet kan vi alltså inte bara tillskriva det parlamentariska läget, eller, som vissa på högerkanten, aggressivt försöka framställa enskilda individer i regeringen som helt enkelt inkompetenta. Sådana utfall är i den övergripande systemanalysen lika ointressanta som smaklösa, eftersom de bygger på en idealiserad bild av stora ledares inverkan, och sedan helt enkelt försöker smutskasta motståndaren . Också de sifferexerciser med olika kostnadskalkyler som länge pågått riskerar att sätta fokus på fel saker i debatten. Det är förvisso helt rimligt att peka ut det absurda i att pengar läggs på subventioner för medel- och överklassen, skattesänkningar, samt produktion av konsumtions- och lyxartiklar, när människor som flyr från krig behöver stöd. Det är också rimligt att påpeka hur denna mytbildning kring vad vi klarar av är helt oproportionerlig och avslöjar i praktiken unkna värderingar av människoliv.
Men det mest väsentliga är inte att flytta fram positionerna en bit i frågan om när gränsen är nådd, genom att ropa att vi klarar lite mer, eller ens framhäva hur många fördelar det finns med att vi blir fler, utan det är att ifrågasätta hur det kommer sig att vi tar oss rätten att sätta en sådan gräns över huvud taget. Gränsen i sig, den abstrakta ekonomiska såväl som den faktiska fysiska, är en helt central del i problematiken. Gränser har skapat många av de konflikter som människor flyr från, och gränser används för att hindra samma människor från att sedan komma i säkerhet. Gränser håller människor ute, håller människor inne, och skiljer människor åt. De brukar idag tas för givna, eller försvaras med pragmatiska utlåtanden om att något annat är en praktiskt omöjlig utopi. Men att det är praktiskt omöjligt har vi hört förr; om åtta timmars arbetsdag; om avskaffandet av slaveriet; om demokrati; om rösträtt för kvinnor; och så vidare. Dessa pragmatikens förespråkare är alltid de som in i det sista och på lösa grunder framhärdar i att existerande orättvisor är oundvikliga, men förvandlas snabbt till sorgliga reliker när det som var omöjligt plötsligt blir tänkbart och till slut närmast oundvikligt.
Samtidigt har det kapitalistiska systemets logik ett grepp om de beslut som kan fattas, och det greppet går inte att rösta bort i något parlament, för det är inte i parlament utan i folkrörelser som kraften och potentialen för verklig förändring ligger. Vi har sett gång på gång genom historien hur olika politiska rörelser kommer till makten bara för att implodera eller avväpnas på sina idéer. De radikala rörelserna vinner inte valen, utan det är valen som vinner de radikala rörelserna. Syriza är här inget undantag, utan tvärtom en uppsnabbad repris på sina föregångare i PASOK. På liknande sätt har socialistiska eller gröna partier överallt i världen i maktposition förlorat sig själva. I Sverige var det ju i stor utsträckning socialdemokratin som ombesörjde neoliberaliseringen från början av 80-talet och framåt, trots att de vid tidpunkten fortfarande hade ett relativt starkt grepp om svensk politik, och trots att de aldrig påstått sig stå för neoliberala idéer. Idag ser vi att det som högerpartier genomför med ett leende på läpparna, det gör socialdemokrater med sammanbiten min och miljöpartister med tårar i ögonen.
Det här med oss människor och känslor är en speciell historia. Empatin, driften till samarbete, och till inbördes hjälp är några av våra viktigaste egenskaper. De har hjälpt oss att överleva och utvecklas, men de har sina begränsningar. Vi är inte skapade för att kunna känna med hela världens lidande, för då skulle vi gå under. Förutom enstaka tillfällen då vi ser något lång bort, som berör oss oerhört, så är det dem vi är nära och dem vi har relationer till som vi ständigt känner med. Men just därför kan vi inte heller ha system som avhumaniserar våra relationer, som gör relationerna abstrakta och opersonliga, som ger vissa makt över andra, och där en underskrift, shoppingrunda, knapptryckning eller presskonferens beseglar många tusentals främmande öden och reproducerar orättvisor långt bortom vår personliga uppfattningsförmåga. Därför kan kritiken av flyktingpolitiken inte begränsa sig till flyktingpolitiken, utan måste vara bredare och djupare, samt sätta fingret på de system och normer som kan få människor som inte alls hatar andra att ändå ta sig rätten att bestämma över deras liv och fatta i praktiken inhumana beslut.
Solen går ner över Lesbos, och aktivisterna som delat ut mat packar ihop för dagen. De lever, tänker jag, på sätt och vis i ett parallellt universum till vårt eget, där de i strid med all ekonomisk logik och all unken nationalism möter sin egen fattigdom och utsatthet med att dela med sig. Kanske har den svenska regeringen helt enkelt fått det hela om bakfoten: Kanske är det inte ett humant flyktingmottagande som leder till en systemkollaps, utan en sorts systemkollaps som behövs för att vi ska börja relatera till varandra som människor.
[1] http://www.politico.com/magazine/story/2015/11/greeks-bearing-gifts-213404