Att på avstånd betrakta helgens antifascistiska uppvisning i Göteborg var som att se en regnbåge; vackert, mångsidigt och hoppingivande – som att solen var på väg fram fast det ännu inte riktigt hade slutat regna. Nazisterna förpassades av göteborgarna till en pinsam promenad mellan två ICA-affärer. Motdemonstranterna tog över gatorna och gjorde verklighet av en klassisk antifascistisk slogan – ¡No Pasarán! – här ska ni inte passera.
Det är lätt att dra vissa paralleller till historiska händelser som exempelvis slaget på Cable Street, när de fascistiska och grovt antisemitiska svartskjortorna försökte marschera genom några av Londons judiska kvarter hösten 1936. En brokig skara av lokala boende och organisatörer gick ur husen och stoppade marschen. Den gången gick det tuffare till, och antifascisterna fick främst värja sig för polisen som gjorde allt för att forcera antifascisternas blockader och på så sätt försöka se till så att marschen kunde genomföras.
I Göteborg gick det mesta lugnt till, och det är inte mitt syfte att i detalj återge händelseförloppet, men det kan vara värt att nämna några viktiga händelser och iakttagelser:
* Det är tydligt att det var just tack vare de många antifascisterna på plats som marschen inte kunde genomföras. Hade folk stannat hemma, eller aktivt hållit sig borta som bland annat SSU förespråkade, så hade nazisterna ostört paraderat i centrala Göteborg. Det kunde de inte göra, eftersom de efter sitt misslyckade utbrytningsförsök blev inringade av polisen, och polisen kunde inte annat än skicka tillbaka dem för att antifascister blockerade alla vägarna.
* Nazisterna hade hoppats på runt 1000 deltagare men bara 3-400 var faktiskt på plats – detta trots att demonstrationen och motdemonstrationen fick sällan skådat utrymme och publicitet. All publicitet är inte bra publicitet för nazisterna, och det är mycket troligt att många fegade ur på grund av den tydliga mobiliseringen bland antifascister. Många var nog inte beredda att riskera sammandrabbningar med polis och motdemonstranter. Motdemonstranterna däremot var många – uppskattningsvis 10 000.
* Det är anmärkningsvärt att polisen och medierna spred falska rykten om vad som hände när nazisterna gjorde sitt utbrytningsförsök. I rapportering och nyhetsinslag (exempelvis rapport från 19:30 på lördagen) så uppgavs att nazisterna attackerats av motdemonstranter, och därför gjort ett utbrytningsförsök. Det stöds inte alls av ögonvittnesskildringar och filmer från platsen, som istället visar att nazisterna helt på eget bevåg gjorde utbrytningsförsöket – precis där vägen skulle ta dem mot den pågående bokmässan.
* Det är tydligt att många på högerkanten och inom brunhögern var ytterst besvikna på att det inte fanns några skandalösa bilder på ”vänsterextremister” att haka upp sig på för att styra bort diskussionen från de våldsamma nazisterna och den lyckade motdemonstrationen. Så desperat var exempelvis moderaternas högertroll-par-excellence Hanif Bali, att denne postade bilder från göteborgskravallerna 2001. Det är minst sagt patetiskt att på detta sätt i praktiken agera sköld åt nazisterna.
För faktum är att medan nazisterna på ett organiserat och systematiskt sätt som enhetlig grupp gjorde sig skyldiga till våld både mot polis och journalister, så fanns det bland motdemonstranter enbart några enstaka som ens gick till offensivt angrepp, och bland dem som befann sig i den lilla gruppen står det klart att det fanns infiltratörer, samtidigt som andra demonstranter skarpt sade ifrån när onödig och missriktad stenkastning för en kort stund pågick. I övrigt skedde skärmytslingar främst när polisen ryckte fram mot antifascisterna, och ebbade snabbt ut när polisen drog sig tillbaka.
Glädjande var också den stora folkliga uppslutningen som omgärdade de många aktioner som hölls i Göteborg under lördagen. Och folklighet ska här inte misstas för likformighet, utan det var en mångfald av människor, organisationer och taktiker som fanns representerade, något som förkroppsligar den bästa sortens antifascism, vilket vi snart ska återvända till. Människor manifesterade, skanderade och blockerade på kreativa sätt nazisternas framfart.
***
När vi pratar om antifascism så kommer det oundvikligen upp en del frågor och infallsvinklar som å ena sidan känns otroligt tröttsamma att hela tiden behöva diskutera, men å andra väldigt viktiga att reda ut. I tidningar och debatt, både före, under och efter antifascistiska samlingar, får vi alltid höra om våldsbejakande vänsterextremism, som är ”precis lika illa” som de nazister människor demonstrerar mot. Det här är ofta en diskussion och nyhetsförmedling som har en oerhörd slagsida.
Låt oss börja med termen våldsbejakande. Den används idag såpass brett att den omfattar i princip alla utomparlamentariska politiska vänstergrupper. Det blir för de som känner till vad många av dessa grupper faktiskt ägnar sin tid åt väldigt lustigt, eftersom det främst handlar om organisering kring arbetsplats– och bostadsfrågor, feminism, antirasism och andra socioekonomiska problemområden. Även när det gäller starkt stigmatiserade grupper som AFA, så är det som Jan Jämte skriver:
”[D]en i samhället vanligt förekommande förståelsen av AFA:s aktivitet som ett ungdomligt sökande efter t.ex. spänning, identitet och tillhörighet utgör en förenklad, och i flera fall missvisande, bild av verksamheten”.
Termen har blivit en slags pensel som, helt utan anspråk på minsta intellektuella hederlighet, kan tillämpas på alla som på något sätt har en alltför avvikande syn på samhället jämfört med den vedertagna i samhällsdebattens mittfåra. Benämningen blir därför, lite beroende på vilken organisation den används för att beskriva, alltifrån missvisande till fullständigt löjlig, och det blir lite som att slå in öppna dörrar att påpeka att de här grupperna inte precis är någon Fight Club.
Vi kan istället vända oss mot en något mer intressant diskussion. Det finns många antifascister som anser att fascism och nazism behöver bekämpas, för att låna en fras från historikern Mark Bray, ”med alla de medel som är nödvändiga”. Bray tillägger här också att vi ska notera ordet ”nödvändiga” – det vill säga det som anses taktiskt och strategiskt rimligt och proportionerligt. Historiskt har människor ofta behövt ta till våld för att stoppa fascister och nazister, när alla andra till buds stående medel av olika anledningar inte längre varit aktuella. Det här betyder, kort sagt, att många antifascister idag inte är pacifister.
Det betyder däremot inte att våld på något sätt förespråkas eller premieras. Tvärtom är icke-våld väldigt ofta en oerhört effektiv (och militant!) metod, och vissa använder taktiken genomgående. Men istället för att upphöja den till en fråga om absolut princip, ser många antifascister detta som en taktik, tillsammans med en de-eskaleringstanke, som ungefär kan sammanfattas med följande citat från en aktivist i USA:
”Vi skriver brev och ringer samtal, för att vi ska slippa bekämpa dem med knytnävarna. Vi bekämpar dem med knytnävarna, för att vi ska slippa bekämpa dem med knivar. Vi bekämpar dem med knivar, för att vi ska slippa bekämpa dem med skjutvapen. Vi bekämpar dem med skjutvapen, för att vi ska slippa bekämpa dem med pansarvagnar.”
Låt oss vara mycket tydliga här: Nästan ingen som deltar i den här debatten är egentligen pacifist. Diskussionen om pacifism som livsfilosofi och dess meriter är en intressant men separat sådan. De flesta av oss anser att det är rimligt med självförsvar vid överfall, både på individuell och samhällelig nivå. Många (till skillnad från den autonoma vänstern) stödjer också ett våldsmonopol, det vill säga en exklusiv systematisk rätt att, vid behov, lösa samhällsproblem med våld.
Här börjar plattityder som att ”våld föder våld” eller att de som inte tänker utesluta aktivt fysiskt självförsvar mot exempelvis fascism eller nazism är ”lika goda kålsupare” som dessa förintelsens arvtagare att krackelera, och det gör de av flera anledningar.
***
För det första, så kan den stora majoriteten som alltså inte är pacifister knappast angripa denna antifascistiska attityd från ett generellt moraliskt perspektiv, utan bara från ett praktiskt taktiskt; att ändamålen i en given situation inte var rimliga, och eventuellt inte leder till positiva konsekvenser. Notera att det här redan är en helt annan diskussion. Det är helt nödvändigt att på detta sättet utvärdera och anpassa sin praktik vad än praktiken åsyftar. Men det är en helt annan sak än schablonmässiga avfärdanden utan närmare specificering, vilket är väldigt vanligt i debatter i samband med exempelvis antifascistiska motdemonstrationer.
För det andra tenderar de här jämförelserna att vara fullständigt blinda för vad en viss mer eller mindre våldsam praktik syftar till. På detta sättet blir kritiken totalt blind för de enorma skillnader i att fysiskt försvara utsatta grupper mot angrepp, och angreppen på samma utsatta grupper. Att, som det så populärt heter i USA just nu, ”punch a nazi”, blir detsamma som en nazist som går till aktion för att tillintetgöra meningsmotståndare, judar, hbtq-personer eller andra politiska måltavlor.
För det tredje tenderar anklagelsen om våld att ske från en förment våldsfri och neutral position, som i själva verket ofta bygger på osynliggörande och privilegier. Den missar helt det systematiska eller partikulära våld som redan drabbar massvis med människor på olika sätt. För om vi pratar om våldsbejakande vänsterextremism, vad ska vi då kalla mittenfårans liberala våld?
Vad ska vi säga om polisbrutaliteten, segregationen, den ekonomiska och politiska maktordningen som sargar hela samhällsgrupper? De där åren i medellivslängd som arbetarklassens kroppar förvägras? Blåmärkena och skadorna på jobben eller i hemmet? Utvisningarna, utsattheten, avslagen, självmorden? Och då har vi inte ens börjat prata om det partikulära våldet, det fascistiska, när det som på beställning kryper upp i spåren av de ständigt återkommande ekonomiska och geopolitiska kriserna och erbjuder syndabockar.
En av de mest slående reaktionerna på den här anklagelsen om våld som utsatta grupper ska stå till svars för är en gammal intervju med Angela Davis, en svart kvinna och militant medborgarrättskämpe. Hon berättar hur det under hennes uppväxt smällde bomber och begicks våldsdåd mot svarta, och där männen i kvarteren till slut måste beväpna sig och patrullera för att stävja bombdåden, morden och överfallen. Hon avslutar med orden:
”Det är därför, när någon frågar mig om våld, så finner jag det helt otroligt. För vad det betyder är att den som frågar den frågan inte har en aning om vad svarta genomgått, vad svarta har upplevt i det här landet, sen den dagen den första svarta personen kidnappades från Afrikas stränder.” (min övers.)
Se gärna svaret i sin helhet här, det är väldigt starkt.
Så innan någon slentrianmässigt fäller en dom över de som visar minsta antydan till aktivt fysiskt motstånd mot rasism eller fascism, kan det vara värt att fråga sig följande; tillhör dessa människor eller deras närstående och vänner grupper som är speciellt utsatta? Är de med i rörelser som är måltavlor och utsätts för hot, våld och mord? Detta betyder inte att svaret på våldet alltid eller ens oftast behöver vara våldsamt, men snarare att det valet och den kampen börjar med behoven hos de som är mest utsatta – i deras egen självorganisering och i deras egen bedömning.
För är det något vi vet från historien, så är det att förtrycksmekanismer knappast avskaffar sig själva, utan tvärtom allt som oftast indirekt eller direkt visar sig vara sammanvävda med själva fundamenten för den rådande samhällsordningen. Det är sant att antifascismen är som mest framgångsrik när den blivit bred och folklig, men den behöver vara folklig på just det där mångsidiga regnbågsliknande sättet, och istället för en förlamande vilja att alltid vara alla samhällskrafter till lags, så måste den utgå från de lokala behoven hos de mest direkt berörda, och bygga en massrörelse därifrån.
***
Den institutionella antifascismen som kom till efter andra världskriget har föga förvånande inte fungerat. En ideologi som göds av ekonomiska (miss)förhållanden och den nationalism som hör nationalstater till går inte att förbjuda bort. Redan blott månader efter andra världskrigets slut organiserade sig människor för att genom direkt aktion undanröja hotet från den till synes besegrade fascismen. I London bildades exempelvis 43-gruppen, främst bestående av judiska krigsveteraner. De ägnade sig bland annat åt kartläggning, infiltration, och att fysiskt störa och bryta upp fascistiska möten.
Med koncentrationslägren, förföljelsen och krigets fasor färskt i minnet rådde det för dessa individer, med ett oerhört personligt förhållande till fascismen, inga tvivel om att fascismen och fascisterna måste angripas hårt och bestämt. Även de små kärnorna som blev till stora fascistiska organisationer i Tyskland och Italien började en gång som grupper på tiotals eller hundratals medlemmar. Varje fascistisk grupp, oavsett storlek, bär därför ett frö av förintelsen inom sig. Om det inte är läge att med full kraft organisera mot dem nu, hur många måste sätta livet till innan det är dags, som Mark Bray frågar sig i ett väldigt bra inslag från Democracy Now.
Att det fungerar med militant antifascism vet vi från många historiska exempel. Även när den fascistiska närvaron varit påtaglig och våldsam så har den kunnat bekämpas. I Sverige på 90-talet var det exempelvis en ungdomlig och radikal rörelse som höll i taktpinnen och lyckades driva tillbaka fascismen från gatorna, trots stigmatisering från många håll.
I USA har det blivit vanligt med så kallade ”free speech rallies”, vilket egentligen är kodord för extremhögergrupper som vill sprida fascistiska budskap. I en diskussion inte alltför olik den som förs i Sverige, så finns det de som hävdar att de måste få organisera sig och uttrycka sina fascistiska åsikter i yttrandefrihetens namn. De blir sedan väldigt upprörda när motdemonstranter dyker upp och lyckas försvåra eller förhindra mötena. Hade de haft mage att säga samma sak till de judiska krigsveteranerna 1946?
Hursomhelst, som vi i min fackförening, Göteborgs LS, skrev inför nazisternas demonstration, så är ”nazism [inte] en åsikt, utan en förberedelse för och verkställandet av folkmord och förföljelse”. Yttrandefrihet är ett löfte från nationalstaten att den inte kommer censurera sina medborgare. Det är inte en garanti att gå fri från konsekvenserna av ens ord och handlingar i alla samhälleliga sammanhang. Antifascism är just en sådan konsekvens.
För att som avslutning summera och åter landa i det praktiska, så kan vi därmed säga att motståndet i Göteborg i helgen kan betraktas som en framgång på flera plan – det var en stor folklig demonstration som satte stopp för nazisternas framfart, utan att det behövde bli speciellt våldsamt, och det enda storskaliga systematiska våldet kom från nazisterna själva. Människor använde en mångfald av taktiker på ett framgångsrikt sätt, och vi fick se att antifascism är någonting som alla kan och bör delta i om vi ska kunna vinna fler segrar.
För styrkedemonstrationer som den vi bevittnade är egentligen bara toppen på ett isberg. Mycket sker också utanför rampljuset, i form av förberedelser, kartläggningar, analyser, infiltration och underminerande av fascistisk organisering på nätet och överallt i samhället. Men det mesta av antifascismen måste ändå ske i vår vardag. Genom att ta debatten med vänner och arbetskamrater, och genom att inte låta oss splittras av fascism, rasism eller främlingsfientlighet, utan inse att alla förutom de som vill fortsätta att kontrollera och utnyttja oss tjänar på att vi står enade och solidariska med varandra.
I slutändan handlar den långsiktiga antifascismen i grund och botten om att erbjuda andra alternativ. Att erbjuda möjligheten att tillsammans börja bygga ett samhälle där människor känner sig delaktiga och har kontroll över sina liv. Kombinerat med en bred och militant närvaro på våra gator och torg, blir det då både väldigt tråkigt och meningslöst att vara fascist. Det, för mig, är kärnan i en radikal och effektiv antifascism. Tack Göteborg, för att ni i helgen visade det här i praktiken.