Gränser är som ärligast när de är murar. För vare sig det är fysiskt och direkt eller bildligt och indirekt så krossas ständigt människokroppar mot gränser. Det finns inget så uppdelande och så osolidariskt som gränser. Ett “vi” målas upp och särskiljs från ett “de”, och vi förhindrar de andra även när vi själva ofrånkomligen är inblandade i anledningen till deras behov av flykt. De flyr undan krig och förödelse – i områden, icke desto mindre, där gränserna oftast har koloniala ursprung och alltså är ett direkt västerländskt arv.
Skuld eller inte, att med gränser försöka utestänga människor är en omvänd logik. Vill man undvika stora, dramatiska och tragiska migrantströmmar, så bör man verka för att inte skapa de förutsättningar som orsakar flyktbehovet från första början. På så sätt går fri rörlighet och solidaritet hand i hand – de kompletterar varandra, och solidariteten angriper orsakerna där gränsdragningarna skuggboxas med symptomen, själva orsakar mänskligt lidande och skapar motsättningar.
Vissa menar att allt det här pratet om frihet och solidaritet är naivt, men det är de som är naiva. Nationalstater och gränser är blott en viskning, en kort minut, i mänsklighetens långa historia. Inga system eller imperier har varat särskilt länge på den skalan, ändå har de alla trott sig vara eviga. Människan är till sin natur oerhört formbar, och därför speglar de sätt vi organiserar oss på också de sätt vi uttrycker oss på och vice versa. De kan förändras och har alltid förändrats.
Nationalstaten är inte möjlig utan gränser, och är därför även i sig själv ofrånkomligen uppdelande och osolidarisk. Den är oförenlig med mänsklig frihet. Därför stämmer jag dagen till ära upp med Matti Alkberg, och Carl Johan De Geer innan honom. Mot nationalstater, mot gränser, för frihet, för solidaritet.