Vad finns det mer att säga, efter en vecka där allting har sagts? En vecka där människor, på skärmar, i tryck, med sorg i blicken, med misstro i sina ansikten, sett andra människor, på flykt, på strand, i vatten, dö och leva på hoppet om en bättre framtid.
Det är jag som ligger där, död, tre år gammal, på den turkiska kusten. Det är jag som gråter med mitt barn i famnen i en grekisk hamn. Det var jag som dog, som kvävdes, i lastutrymmet på en bil i Österrike, och det var inte på grund av hen som körde, utan på grund av de som inte släppte fram mig på något annat sätt. Det är jag som försöker klättra över en mur, över ett stängsel som håller mig ute.
Ändå krävs det tydligen toppmöten för att bestämma att en människa är mer värd än en linje godtyckligt dragen i sanden. Det må vara självklart att så är fallet, men ändå stödjer nästan alla människor konstruktioner och organisationer vars uttalade mål och syfte är bland annat just sådana omänskliga restriktioner. Det självklara, när det möter vår verklighet, blir därmed kontroversiellt. Men det är inte vår känsla det är fel på, utan det samhälle vi alla vuxit upp i och bidragit till att upprätthålla. En genuin lösning kommer vi aldrig att hitta förrän vi helt enkelt erkänner det uppenbara. No borders. No nations.