Idag har vårdpersonal återigen protesterat på grund av de ofattbart usla arbetsförhållanden som inte bara tär på personalen utan också äventyrar patientsäkerheten. Denna gången var det utanför Sahlgrenska i Göteborg, där situationen enligt ett stort antal vittnesmål från anställda och patienter är ohållbar. Men det här är ett i det närmaste globalt fenomen. Vi har de senaste åren hört om protester, massuppsägningar, konflikter, brist på vårdplatser, hot om nedläggningar – hur är det möjligt att ett samhälle så rikt som vårt knappt har råd att ta hand om människor?
Jag har själv hört historier från både de som jobbar inom vården och de som försöker uppsöka den som patienter – inte bara i Sverige, utan även i exempelvis Storbritannien, där det är så illa ställt att personal – på fullt allvar – överväger att emigrera från landet. Låt mig ta det igen: Vårdpersonal i Storbritannien arbetar under så svåra förhållanden – stress, dålig ersättning, inga möjligheterna att påverka sin egen situation, osv – att många funderar på att flytta till andra länder. För många är det här förstås inte ens ett realistiskt alternativ.
Jag har svårt att tro att situationen skiljer sig markant från den som råder i Sverige i allmänhet och Sahlgrenska i synnerhet, där framför allt bristen på sjuksköterskor driver en negativ spiral med allt färre som får dra ett allt tyngre lass. Men det här är inget som i grunden beror på ett tillfälligt problem. Det är som sagt en global trend där systematiska utförsäljningar och åtstramningar – varufieringen av precis allt i samhället – drivit fram vansinnessystem som New Public Management där vård, skola och andra basala samhälleliga funktioner omvandlas till ett slags poängsystem som ett gäng byråkrater eller ekonomer spottat ur sig i sina neoliberala feberdrömmar.
Det är absurt på så många plan – där ute i snön stod de, de som vet hur jobbet fungerar, som har alla förutsättningarna och kompetenserna att avgöra – tillsammans med patienterna – hur vården rimligtvis bör bedrivas, och försöker få kostymnissarna som sitter i sammanträde därinne och bestämmer att fatta grejen. Vården är långt ifrån den enda delen av vårt samhälle där det fungerar på det här viset. I princip överallt så är det antingen politiker, byråkrater eller privata intressen som dikterar hur människor ska utföra sina jobb, vilket ofta medför tragikomiska konsekvenser.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört från folk som arbetar i större verksamheter, vare sig det är statliga, kommunala eller privata, som slitit hår på grund av de beslut eller utspel som chefer och politiker, ofta helt utan kunskap om den faktiska verksamheten, stått för. Tanken på att överväganden kring hur en viss verksamhet ska organiseras främst bör inbegripa dem som närmast berörs av den – det vill säga arbetarna – är rätt radikal idag. Det säger en hel del om hur irrationellt vårt samhälle är, och om vår ytliga syn på demokrati när det kommer till kritan.
Naturligtvis är det i den rådande situationen av yttersta vikt att sätta så hård press som möjligt på pamparna vid makten, så att de eventuellt med piska, om inte morot, kan fås att skjuta till resurser till våra sociala system, och därför behöver personalen inom vården, och även inom flera andra yrken i samma predikament, allt stöd i detta. Men det vore självbedrägeri att tro att detta bara är ett engångsproblem som kan lösas helt och hållet genom att några politiker eller kapitalister ”inser” sitt misstag. Misstag är hela deras livsgärning, det enda de kan göra, ty från toppen av pyramiden är misstaget i själva verket nödvändigt eller rentav gynnsamt.
Nej, det här är saker vi kommer att få dras med så länge som vi 1) överlåter makten över den konkreta verksamheten till politiker, pampar, byråkrater eller privata intressen istället för att de som är bäst lämpade och närmast berörda tar den, och 2) så länge som stora delar av samhällsresurserna förblir helt utom kontroll för de flesta av oss, och istället förflyttar sig enligt en egen logik – kapitalismens – helt oberoende av vilka konkreta behov vi har, men desto mer trendkänsligt för var det går att göra stora vinster.
Det handlar i längden inte bara om makten över våra liv – på arbetsplatser, i våra bostadsområden, i de allmänna och sociala rummen – utan också om innehållet i dem. Med kapitalets och den statliga byråkratins logik jobbar vi ihjäl oss i ett samhälle där produktivitetsökningarna är enorma. Vi pratar om att vi måste bli rikare (skapa tillväxt) för att kunna jobba ännu mer (skapa mer jobb). Men, som Roland Paulsen säger, så är det här en helt omvänd logik. Vi jobbar för att vi ska ha så vi klarar oss och mår bra, och välmåendet består inte bara i en grundläggande materiell trygghet, utan också i att ha tid att umgås med nära och kära och på andra sätt förverkliga oss själva.
Roland Paulsen har i sin arbetskritiska forskning ofta undersökt hur denna samhälleliga logik förslavar oss och fyller samhället med meningslösa jobb och tomt arbete. Det går numera att bränna ut sig av tristess på ett välbetalt kontorsjobb, samtidigt som mängder av människor är i permanent arbetslöshet och förnedras av statens olika kontrollmekanismer.
Men för människorna som stod där i det göteborgska vintervädret finns det inga sådana tomrum. De jobbar med något av det viktigaste som det går att jobba med i vårt samhälle, de jobbar mer och hårdare än de flesta andra, men de får varken tillräckligt tillbaka, eller ens förutsättningar för att kunna utföra ett bra jobb. Det här är i grunden ett systemfel. Jag låter Paulsens lilla monolog från programmet Idévärlden som han var med i häromdagen avsluta denna rant:
”Du har hela ditt liv fått lära dig hur dyrt allting är. Dyrt med sjuka människor, dyrt med invandrade människor, dyrt med fattiga människor. Men tänk om det stora samhällsekonomiska problemet [i själva verket är] de rika? I Sverige äger den rikaste procenten nära 40% av den totala förmögenheten. Det är i allt högre grad till dem som effektivitetsvinsterna idag går. De rika fortsätter att bli rikare, och de blir det på alla andras bekostnad. Vi kan ändra på den ordningen.”