Låt dig aldrig luras att tro att de rika kommer låta dig rösta bort deras rikedom.
– Lucy Parsons
Det är den 24 februari 1912. I köldrusket utanför tågstationen i Lawrence, Massachusetts, står ett hundratal barn tillsammans med sina föräldrar och ett par fackliga organisatörer. De väntar på ett tåg som ska ta barnen till Philadelphia. Plötsligt dyker både polisen och en lokal milis upp och börjar klubba ner barn såväl som föräldrar, för att därefter släpa dem mot lastbilar som ska föra bort dem från platsen. Förfärade journalister, där för att dokumentera avfärden, dokumenterar istället statens angrepp.
Varför skulle barnen till Philadelphia? Hur kommer det sig att staten slog ner på människorna med sådan kraft? Händelserna kom att bli vändpunkten på en av den nordamerikanska historiens mest omtalade strejker. Människorna i Lawrence hade lyckats överkomma alla möjliga barriärer och bygga en enande motkraft. De hade bryggat skiljelinjer mellan fabriksarbetare och hemarbetare, mellan otaliga immigrantgemenskaper, mellan män och kvinnor samt mellan unga och gamla. Textilstrejken i Lawrence hade blivit både social och politisk. Mot det kunde staten bara svara med sitt mest basala försvar: Våld.
Jag har skrivit om social strejk tidigare, men det kan vara bra att lite snabbt definiera uttrycket mellan tummen och pekfingret innan vi går vidare. Social strejk kan sägas vara ett sätt att analysera, diskutera och jobba praktiskt med olika sociala och politiska frågor. Det ger oss ett sammanhang i vilket vi kan hänga upp befintliga konflikter för att förstå dem bättre, samt inspiration för hur vi själva kan organisera oss för att bygga upp en stark och självständig motkraft – och i förlängningen ta kontrollen över alla aspekter av våra liv.
Den sociala strejken kan också förstås som en breddning av det klassiska strejkbegreppet – det vill säga att vi kan strejka på andra ställen än på arbetsplatsen och på nya eller nygamla sätt. Huruvida ”strejk” är rätt ord för det här kan diskuteras – för att spegla breddningen skulle vi kunna säga att det vi kallar för strejk i klassisk bemärkelse, när arbetare lägger ner arbetet som ett vapen i striden mot arbetsköpare, blir för den sociala strejken snarare ett slags störande av vårt samhällssystems vardagslunk, överallt där vi i olika sociala roller är inblandade i att den vardagslunken kan fortsätta.
Det är vi förstås som arbetare, men vi är det också på många andra sätt; genom obetalt arbete i hemmet; i arbetslöshetens snåriga labyrint; genom de hyror, skatter och andra avgifter vi tvingas betala för att få finnas till och leva drägliga liv; och genom de saker vi gör som konsumenter, kulturutövare eller något annat. Att i alla dessa sfärer försöka identifiera, synliggöra, förena och stärka motstånd, och att samtidigt försöka bygga upp alternativ, kan då sägas vara den sociala strejkens främsta syften.
* * *
En sak som jag personligen tycker är viktig för att det här ska ha en långsiktig potential är att de sätt på vilka vi organiserar våra kamper bidrar till att göra vår organisering självständig från de institutioner vi kämpar mot. Historisk har även väldigt lovande rörelser ofta fallit för lockelsen att istället för att förbli självständiga låta sig bjudas in i institutionernas finrum. Lockelsen är stor, eftersom erbjudandet ger tillgång till både legitimitet och makt, och trots att vi många gånger påstår motsatsen, så verkar det som att vi inte riktigt tror på att det finns något alternativ när det kommer till kritan.
Problemen med att anta erbjudandet är många. För det första tenderar det att splittra rörelsen, med en “legitim” del som ofta får i uppdrag och känner sig tvungen att disciplinera de som föredrar att fortsätta verka genom självorganiserad direkt aktion. För det andra tenderar de institutionella och ekonomiska trycken både begränsa handlingsutrymmet och pressa rörelsen mot kompromisser med de mest grundläggande principerna. Till syvende och sist innebär det, när en blir en del av etablissemanget, att det alltmer börjar ligga i ens intresse att försvara de strukturer på vilka ens makt vilar. Rörelsen börjar glömma var den kom ifrån, och förlorar sig själv i sina försök att förbli relevant inom institutionerna.
Så slutar de flesta sociala rörelser, lokala eller nationella radikala partier och listor som ett tomt skal av sig själva. De förlorar inte bara sitt utgångsperspektiv, utan flyttar också över alltmer tonvikt till att politiker och företrädare ska lösa problem, istället för att de ska lösas med människors självorganiserade initiativ. De välkomnar flyktingar i sina tal men stänger snart gränser i praktiken, kritiserar kapitalismen men gör allt för att underhålla den, och de må till och med komma från antivräkningsrörelsen, samtidigt som det under deras vakande öga sker vräkningar av ockuperade byggnader som fyllt viktiga sociala funktioner.
Detta sker om och om igen, och ibland känns det som om rörelser avsiktligt försöker glömma närhistoria för att fortast möjligt kunna storma in i bergväggen igen. Till viss del beror det nog också på latenta ideologiska tendenser i vissa delar av den utomparlamentariska vänstern, där politisk opportunism kallas för att vara “odogmatisk”, när pendeln svänger och alla hoppar på den senaste trendiga gräsrotsrörelse på väg mot parlamenten. Men om detta är vår inställning, så är det inte förvånande att vi inte lyckas bygga varaktiga strukturer och en kultur av sann autonomi – det var ju uppenbarligen aldrig meningen.
Men det betyder förstås inte att en gräsrotsrörelse som någonstans tar makten eller till och med ett socialdemokratiskt eller grönt parti enbart är av ondo. De kan mycket väl vara att föredra framför alternativen på grund av en rad olika anledningar. Men felslutet är att därmed tro att det rimliga därför är att bli en del av en sådan rörelse. Det bästa sättet att flytta fram våra positioner är genom att främja och delta i självorganisering, och i sådant fall – oavsett vem som är vid makten och förvaltar de rådande institutionerna – utöva påtryckningar utifrån. Det, för mig, är kärnan i anarkismens antiparlamentariska innehåll.
Därför tycker jag också att anarkismen har väldigt mycket att tillföra, med både sin teori och praktik, vare sig vi pratar specifikt om social strejk, eller mer brett om organisering i allmänhet. Vi behöver inte bara bygga upp våra organisationer strukturellt på ett sätt så att de är motståndskraftiga när den dagen kommer då institutionerna eventuellt sträcker ut sin hand, utan också aktivt bygga upp en kultur av just antiparlamentarism där det strukturella och det kulturella ömsesidigt förstärker varandra. Anarkismen har en lång tradition av båda dessa aspekter – en tradition där vi både kan lära av misslyckanden såväl som inspireras av framgångarna.
Tyvärr saknas det ofta i diskussionen om den sociala strejken ett anarkistiskt perspektiv. I senaste numret av Brand (2.2017), till exempel, som handlar om just social strejk, får vi en rad intressanta nedslag i hur olika rörelser jobbat med organisering som kan sägas falla inom ramen för den sociala strejken. Men när det kommer till historiken och teorin lyser anarkismen med sin frånvaro. Långt ifrån att bara vara en fråga om etiketter, är det snarare innehållsmässigt som det här får olyckliga konsekvenser. Det känns vid några tillfällen som att en fyrkantig kloss ska ner i ett runt hål, om ens utgångspunkt är konsekvent antiparlamentarism och frihetlig organisering. Jag tänkte ta avstamp i ett sådant exempel och därifrån, med hjälp av några olika trådar, spinna vidare på ett fragment av ett anarkistiskt alternativ.
* * *
På uppslaget under namnet “Ordlista” i nyss nämnda nummer av Brand, där korta textstycken får representera olika förklaringar av nyckelord, finner vi ett Marx-citat under titeln “Sociala strejken II”:
Å andra sidan måste dock varje försök av proletariatet att som klass vända sig emot de härskande klasserna och försöka tvinga dessa att styra i en annan riktning karakteriseras som en politisk manifestation. Om exempelvis arbetarna vid en viss fabrik eller inom en viss bransch genom strejker försöker genomdriva en förkortning av arbetsdagen – då är detta en rent ekonomisk handling. Varje försök att skapa en ny lag i den riktningen är däremot en politisk handling. Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta sätt en politisk rörelse fram – en klassrörelse, som söker genomdriva sina intressen i en allmän form av socialt omskapande kraft.
Det här citatet är ett utdrag från ett brev som Marx hösten 1871 skrev till Friedrich Bolte. Förutom ovanstående innehåller det idel klagomål om de olika sekterister, amatörer och andra odågor som, enligt Marx, förstör Generalrådets kamp för “arbetarklassens sanna intressen”. Generalrådet var den centraliserade grupp inom Första Internationalen som fick allt större befogenheter över de lokala federationerna, och trots att Marx, Engels och deras allierade kontrollerade rådet, så hade han anledning att vara surmulen – det gick nämligen inte så bra. Om bara ett år skulle Internationalen spricka, och de flesta och största federationerna skulle istället bilda den svarta Internationalen, och lämna Marx med en skara föga entusiastiska tyska socialdemokrater och andra sönderfallande grupper.
Marx var i själva verket ursinnig. I Spanien och Italien, i Jura-bergen och på andra platser, blomstrade federationer av arbetare – de största i Internationalen – som antagit mer eller mindre uttalat anarkistiska principer. Organiseringen skulle ske på arbetsplatserna – av arbetarna själva i fria associationer och federationer, inte genom några avlägsna råd eller politiker. Det här gick helt emot den linje Generalrådet förespråkade – den parlamentariska. Så viktig ansåg de parlamentarismen, att de var beredda att riskera hela Internationalen för dess skull – genom att göra den parlamentariska strategin obligatorisk inom Internationalen. Meningsmotståndarna menade generellt istället att den lokala politiken bör överlåtas till de lokala federationerna.
Det här är en av de grundläggande konflikterna som splittrade Internationalen, och det är i det sammanhanget som vi måste förstå ovanstående citat. För Marx var den “allmänna form[en]” som växte ur de ekonomiska kamperna just precis parlamentarisk. Det märks tydligt i hur specifikt lagar framhävs som centrala, och kamperna i vardagen reduceras till begränsat ekonomiska. För anarkisterna var det tvärtom i vardagen som vi kunde vara politiska i ordets rätta bemärkelse, det var bara där vi kunde kämpa och förändra samhället på ett sätt som inte skapade nya herrar och nya hierarkier. Det blir med kännedomen om bakgrunden uppenbart att det är mot snarare än för den sociala strejken som ett meningsfullt utomparlamentariskt begrepp som Marx argumenterar.
(För en detaljerad genomgång av turerna i Första Internationalen från ett anarkistiskt perspektiv rekommenderas Wolfgang Eckhardts bok The First Socialist Schism)
Själva begreppet social strejk är inte speciellt nytt. Det har uttryckligen använts åtminstone sedan 1900-talets tidigare hälft för att just markera olika sätt på vilka strejken kunde anta en betydelse som inbegrep mer än bara arbetsplatsen. Redan på 40-talet använde exempelvis Rudolf Rocker begreppet social strejk på följande sätt:
En av de mest effektiva formerna av direkt aktion är den sociala strejken, som hittills mest använts i Spanien och delvis i Frankrike, och som visar på arbetarnas anmärkningsvärda och växande ansvarstagande inför samhället i stort. Den är mindre brydd om producenternas omedelbara intressen än om försvaret av samhället mot det rådande systemets fördärvliga effekter. Den sociala strejken söker att tvinga på arbetsköparna ett ansvar inför allmänheten. (min övers.)
– Rudolf Rocker, The Reproduction of Daily Life (länk)
Rocker sätter här fingret på en del av vad som idag menas med den sociala strejken – hur den påverkar sfärer utanför produktionen och strävar efter att övervinna olika former av isolering; mellan arbetare och andra arbetare, men också mellan de som utför betalt arbete och de som på andra sätt tvingas delta i att hela tiden återskapa och upprätthålla systemet. Rocker exemplifierar med hur arbetare ständigt tvingas jobba på ett sätt där både produktionsförhållanden och produktionsresultatet är helt eller delvis skadligt för deras lokala gemenskaper – undermåliga hus, dålig mat och skadliga material, under orimliga förhållanden – allt för att profiten ska kunna utvinnas och kapitalet utökas.
Medan jag skrev den här texten inträffade en allvarlig brand i ett höghus i London, vilket visar hur aktuellt detta resonemanget fortfarande är, och vilket strukturellt våld fattiga människor utsätts för, ofta som en följd av hur saker produceras och underhålls.
* * *
Jag tänkte återanvända Rocker för att belysa en helt annan aspekt av strejker, politik och självorganisering, men först förflyttar vi oss tillbaka till textilstrejken i Lawrence. De som har sett filmen Pride, om de brittiska gruvstrejkerna och alliansen mellan gruvsamhällena och LGSM, Lesbian and Gays Support the Miners, minns kanske scenen där alla tillsammans sjunger Bröd och rosor. De som inte har sett filmen uppmanas att genast uppsöka närmaste piratsajt på nätet och göra så – det är trots några historieförvanskningar en väldigt bra film, och bara den scenen gör den sevärd.
Bröd och rosor är en sång, dikt och slogan allt i ett. Den förknippas idag också ofta med den strejk som skakade just Lawrence, MA, 1912, och som kommit att kallas Bröd och rosor-strejken. Innebörden i orden är att vi, i och för sig, behöver mat för dagen, men också vill mer av livet än att bara jobba för att tillfredsställa våra grundläggande biologiska behov. Strejken omfamnade detta budskap, på samma sätt som den omfamnade alla delar av lokalsamhället. Genom en rad smarta drag lyckades människorna vända potentiella splittringar till en gemensam, mångsidig kraft.
Många av textilarbetarna på fabrikerna var kvinnor och barn, vilket redan från början gav strejken en annan karaktär än de typiska strejker där fabriksarbetande män strejkade med visst understöd från kvinnorna i hemmet. I Lawrence var män, kvinnor och barn, både de som arbetade och de som inte gjorde det, djupt involverade i strejken. Dessutom lyckades strejken ena inte mindre än 15 immigrantgemenskaper som samordnade mat, sjukvård och annan omsorg. Strejken var en slags kraftmätning mellan samhället och kapitalisterna, för att se vilka som kunde klara sig längre utan de andra.
För detta ändamål lade människorna i Lawrence grunden för en självorganiserad apparat av socialt omhändertagande. De vred och vände på varenda idé för att försöka minimera sina kostnader, samtidigt som stora insamlingar gjordes över hela landet för de strejkandes räkning. Ett av snilledragen hade just med kostnaderna att göra. De strejkande, i samråd med organisatörer från bland annat IWW, bestämde sig för att skicka sina barn att bo hos anhängare i andra städer. En första last gick iväg till New York, och den andra, som skulle till Philadelphia, har vi redan stiftat bekantskap med.
Att skicka iväg barnen drog förstås ner kostnaderna för de strejkande, men den stora effekten kom från den publicitet som tilltaget genererade, och den organiska välvilja och sympati som spred sig i breda samhällslager. Så farlig var symboliken så att delstaten till slut, som vi redan sett, slog ner på metoden med ett grovt våld, vilket till slut vände opinionen på bred front till fördel för de strejkande. Levnadsvillkoren, både innan strejken men också under den, var svåra, liksom repressionen från statens och kapitalisternas hantlangare.
Konservativa fackföreningar var också ett hinder snarare än en hjälp, och dömde fördomsfullt ut strejken på grund av dess brokiga sociala sammansättning. Bland annat ansåg de immigranter som omöjliga att organisera. Men de fick alla fel. Efter två månader av kamp som förenade olika tillsynes skilda grupper, och med många gånger mycket innovativa metoder, lyckades de strejkande få igenom i princip alla sina krav.
Det här leder oss till den kanske mest intressanta aspekten av strejken. Upprinnelsen till den hade nämligen att göra med en ny lag som just gått igenom i Massachusetts. Lagen sänkte den maximala arbetsveckans längd för kvinnor och barn från 56 till 54 timmar. Det kanske låter bra, men det visade sig snabbt vara en medalj med en kännbar baksida. Fabriksägarna i delstaten svarade nämligen med att sänka arbetarnas löner med motsvarande eller mer – något som skulle få allvarliga konsekvenser för arbetarna och deras anhöriga, och strejken var därmed ett faktum.
Här kan vi se hur det tidigare citatet från Marx, även taget helt för sig självt bortanför Marx argumentation för parlamentarism, innehåller märkliga slutsatser. Den i allra högsta grad politiserade strejken i Lawrence där människor förenades och lärde sig innebörden av sin gemensamma sociala kraft, var ett svar på en till synes arbetarvänlig parlamentarisk politik. Men problemet är att inga rättigheter eller lagar på papper betyder någonting om inte människorna – där de är, har styrkan att försvara sina positioner. Lagar kan givetvis ibland vara positiva bieffekter av arbetarnas självorganiserade kamp – av direkt aktion – men det är i självorganisationen som den riktiga kraften finns. Vi sluter cirkeln genom att återvända till Rudolf Rocker:
Politiska rättigheter har inte sitt ursprung i parlament; de är snarare påtvingade parlamenten utifrån. Och även dessa rättigheters inlemmande i lagen har sedan länge inte varit någon garanti för rättigheternas säkerhet […] De existerar inte för att de lagenligt tecknats ned på en bit papper, utan bara när de har blivit ett folks ingrodda vana, och när varje försök att försvaga dem möts av folkets våldsamma motstånd. Där så inte är fallet, hjälper inte parlamentarisk opposition eller platoniska appeller till konstitutionen. (min övers.)
– Rudolf Rocker, Anarchosyndicalism: Theory and Practice (länk)
* * *
Att med parlamentariska metoder täppa till de värsta kryphålen för maktmissbruk, är lite som att på en läckande behållare korka igen ett ställe, bara för att se vattnet trycka sig ut på ett annat. Människorna i Lawrence, MA, hade inte mycket nytta av några lagar så länge arbetsköparna kände att de hade övertag nog att helt enkelt med andra handen ta tillbaka vad den första gav. Det är ett övertag de ofta anser sig ha, men faktum är att de generellt bara har det när vi låter dem ha det. Därmed förstås inte sagt att det alltid är enkelt att göra denna slumrande folkmakt till en realitet, eftersom det kan finnas en hel del hinder på vägen.
Men så fort befolkningen gemensamt satte hårt mot hårt så blev situationen en helt annan. Vad som är viktigt att ta fasta på är att vår kraft och därför också möjlighet till förändring utgår från de roller vi tvingas spela i vårt nuvarande system – det vill säga det sätt på vilket vi producerar och reproducerar systemet, på arbetsplatsen, i våra bostadsområden, i hemmet, som medborgare eller papperslösa, och så vidare. För att realisera den kraften behöver till synes åtskilda grupper länkas samman, och vi behöver slå till där det är som mest kännbart för att uppnå maximal hävkraft.
Det må alltså vara sant att “Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta sätt en politisk rörelse fram[.]”, men det är fullständigt falskt att framflyttandet av positioner på alla dessa platser skulle vara en “rent ekonomisk handling” eller att stiftandet av lagar är den egentliga politiska handlingen. Vi kommer mycket närmare sanningen om vi ställer tesen på sitt huvud, när vi mot Marx parlamentarism ställer anarki.
Att missta den parlamentariska politiken för riktig politik, är redan första steget för att ersätta arbetarklassens autentiska självorganisering med en falsk som istället gör oss beroende av politiska och ideologiska skojare. Det är inte i stiftandet av lagar som vi finner vårt genuina politiska uttryck, utan i föreningen av de många olika kamperna i vardagen. Det är inte i försök att bli en del av de befintliga institutionerna som vår politik blir som mest revolutionär, utan i förkastandet av det rådande, när vi genom vår kamp bygger egna alternativ, vår egen motmakt baserad i vår egna verklighet.
Det här är ett problem som i allra högsta grad är relevant för de diskussioner om social strejk som förs idag. I en del av de förslag som diskuterats mellan olika grupper finns redan fröet till att föra den sociala strejken åt ett håll där den riskerar bli en klubb för ”yrkesaktivister” som formulerar krav i någon slags oklar abstrakt ”politisk” sfär och ständigt riskerar att återfalla i lokal eller nationell parlamentarism, istället för att konceptet utvecklas till ett verktyg för kämpande kollektiv att länka ihop sina kamper, bli starkare, och bygga ett politiskt alternativ som står stadigt i dessa kamper som utgångspunkt.
Några år efter strejken i Lawrence hade fabriksägarna, med hjälp av en vikande konjunktur, sakta ätit upp nästan alla strejkens vinster. När organiseringen stagnerade förändrades alltså återigen maktförhållandet till arbetsköparnas fördel. Det finns inga magiskt enkla svar på de frågor vi måste ställa oss idag, vare sig vi använder begrepp som social strejk eller inte. Men vad som är säkert är att vår organisering måste byggas så att den står på egna ben och alltid utgår från där vi är, från våra kamper, och att den samtidigt måste söka en kontinuitet som går bortom enskilda kampanjer och göra ansatser att bryta de olika konfliktsfärernas isolering.
Där någonstans, i kamperna och sprickorna, i vårt ständigt föränderliga självorganiserade initiativ, tycker jag mig skymta ett fragment av anarki.