Om Pengar

Bakgrund
Varför har vi pengar? Var kommer de ifrån? Behöver vi dem?
När det gäller pengar så finns det ungefär lika många teorier som det finns sorter, och de är för oss idag lika självklara och handgripliga som de är outgrundliga. Den kanske vanligaste myten, från Aristoteles via Adam Smith till allehanda skolböcker, är den om hur de uppstod; människor samlades för att byteshandla, och eftersom de hade olika varor så behövdes det ett gemensamt mått på handelsvarornas värde. Men den förklaringen har inte kunnat backas upp entydigt av historiska referenser, och det är högst troligt att verkligheten var långt mer mångfacetterad och komplex.

Antropologen David Graeber, som studerat detta, menar till exempel istället att det i många samhällen fanns en typ av skulder innan det fanns pengar. Tidig byteshandel skedde ofta inom samhällen med relativt egalitära rötter, i så kallade gåvoekonomier. Folk gav ofta bort saker, i förväntan att senare själva få någonting. I många samhällen fyllde detta en viktig social funktion, och det ansågs därför väldigt ofint att ge tillbaka något av ungefär samma värde som det en hade fått innan – det indikerade nämligen att en inte ville ha mer med den personen att göra! Ibland fanns ingen förväntan på återbetalning, utan det ansågs istället prestigefyllt att ge mycket. Exempel på detta finns även i våra dagar, ta till exempel forskarvärlden. Det är oftast varje forskares dröm att bidra med så mycket som möjligt till sin disciplin – gärna mer än hen själv får ut. Samma slags gåvoekonomi existerar också inom till exempel s.k. “open source”-programmering. Det här visar oss tydligt att människans benägenhet till givmildhet kontra egoism i många avseenden är betingad på våra omständigheter, och inte några biologiskt fastställda konstanter. Om något, så skvallrar tidiga jägar- och samlarsamhällen om att vår natur historiskt sett har passat alldeles ypperligt för organisationsformer där inbördes hjälp, snarare än konkurrens, står i fokus.

Vägen till pengar gick i dessa fall alltså först via socialiserade skulder, och pengar som fysiska manifestationer av värde kan ofta spåras till arméer, som ett sätt att avlöna soldaterna. Där en armé sedan drog fram och slog läger kunde det på detta sätt uppstå små handelsekonomier. Det var sedan inte förrän kapitalismen, med varuproduktion, lönearbete och arbetsuppdelning tvingade till sig en dominerande ställning som pengar kom att dominera nästan alla former av utbyten människor emellan.

Den svårbegripliga självklarheten
Hur exakt pengar kom att existera i olika samhällen kan alltså variera. Problemet idag är att de tas för givna utan att en egentligen reflekterar över vad de representerar och hur de påverkar samhället. Vi är i vår vardag så vana att omges av pengar, så att de nästan blir ett ofrånkomligt – och därför osynligt – faktum. Vi säger saker som att pengar inte kan köpa lycka, eller att pengar är frihet, men vi kan mycket väl tänka oss både att bli glada över en slant och att känna oss ofria trots en förmögenhet. Vi pratar ofta om pengar, men sällan eller aldrig om pengar.

Just det här med varornas och pengarnas betydelse, vad de säger oss och vad som döljer sig under ytan, intresserade sig Karl Marx för i sin analys av vad han kallade för varu- och pengafetischismen. Här handlar det inte främst om en slags dyrkan av varor och pengar, utan snarare om att de attribut vi tillskriver dem i grunden inte är deras egna. När vi i affären jämför priserna på, det vill säga relationen mellan, en säng och en TV, så är det egentligen inte ett intrikat värde hos själva varorna vi jämför, utan relationerna mellan de arbetare och det arbete som krävts för att färdigställa dessa. Det här döljer en massa saker för oss. Vi kan bara säga att TV:n är dyrare än sängen, men vi vet inget om de människor eller de relationer och arbetsförhållanden som ligger bakom. De sociala relationerna framträder som relationer mellan varor, inte mellan människor. Och det här är inte bara något som en gång behöver inses för att trolla bort illusionen, utan något som ständigt gör sig gällande eftersom vi gång på gång konfronteras med varorna och priserna, och inte människorna, både i rollen som konsument och producent.

Ett annat sätt att se det hela på är att tänka sig ett schackspel med pjäserna uppställda. Vi frågar Schackspelaren hur en snabbast kan ta bort pjäserna från spelplanen, och får till svar att vi måste flytta pjäserna i en speciell serie drag för detta ändamål. Schackspelaren är här under det fetisch-artade inflytandet av schackspelets regler, och enligt dessa är allt som sagts fullkomligt logiskt. Men vi, befriade från schackvärldens fetisch, inser att vi bara kan ta bort pjäserna utan att genomföra de omständliga dragen. Skillnaden mellan den här schackreglernas helt fiktiva värld och våran, är att reglerna för oss inte bara finns i våra huvuden, utan existerar på riktigt, som det samhälle vi möter när vi kliver ut genom dörren. Vi kan därför vid en granskning säga att de inte är allmängiltiga, men vi kan inte komma undan behovet att förhålla oss till dem. Vi får spela schack vare sig vi vill eller inte.

Men redan den teoretiska insikten om att samhällets ytliga spel döljer saker för oss gör att vi t. ex. kan tänka oss att vissa ekonomiska ställningstaganden skulle vara svårare att motivera om vi istället för att säga “vi har inte pengar” till ett viktigt projekt sade att det samhälleliga arbetet lagts på golfklubbor istället.

Det första steget för att på allvar kunna prata om pengar är därför just att blottlägga denna viktiga egenhet; pengar är en social konstruktion, och inte en förutsättning för vår överlevnad. En förutsättningslös undersökning måste därför börja bortanför diskussioner om hur de bäst används; är pengar överhuvudtaget det bästa verktyget för uppgiften?

Generellt sett faller mycket av diskussionen om den nytta pengar gör inom en av två kategorier; som en prestationssporrande morot, och som en funktionell mekanism att styra samhällsproduktion och distribution.

Morot (och piska)
De mer vulgära förespråkarna för dagens system brukar ibland indirekt referera till pengar som en morot genom att försvara ojämlikhet med argumentationen att den sporrar människor till självförbättring. Men även om vi inte tar ojämlikhet som utgångspunkt så finns det en intuition kring just detta med belöningssystem; nog sporrar pengar till bättre prestationer? Just den frågan var Daniel H. Pink intresserad av när han sammanställde en stor metastudie om ämnet. Det han fann var att forskningen på området inte bara är oense med den gängse myten, utan ofta uppvisar diametralt motsatta resultat.

Kort sammanfattat, så beskrivs människan som i grunden driven av ett antal interna motivationsfaktorer; autonomi – att självständigt få utföra och bestämma över sina aktiviteter; syfte – att göra något som känns meningsfullt; bemästrande – att bli bättre på de saker en gör. Dessa interna motivationsfaktorer står i kontrast till vad vi kan kalla externa faktorer; den ökända moroten och piskan. Det undersökningar generellt sett kunnat påvisa är att de interna motivationsfaktorerna är betydligt starkare för alla uppgifter som kräver mer än rudimentär kognitiv förmåga (kreativitet, abstrakt tänkande, problemlösningsförmåga). Inte bara det – det visade sig också att om vi för en uppgift av den typen lägger till externa belöningar så försämras resultatet! När vi inte längre gör något på grund av de inre motivationsfaktorerna så tappar vi delvis intresset och presterar sämre.

Undantaget för detta var alltså uppgifter som är simpla och repetitiva, och det är antagligen härifrån prestations-myten härstammar. Alla som känner till produktionsindustrin vet att det förr var vanligt att jobba på ackord – något som kunde påvisas ge en prestationshöjning. Detta berodde på att det inte fanns någon intern motivation till att börja med i dessa tuffa, alienerande löpandebandet-yrken, och då fungerar den klassiska moroten som väntat. Pengar tjänar också som motivation på ett annat, något omvänt, sätt; om folk får för lite betalt känner de sig orättvist behandlade, utnyttjade. Betalar vi människor tillräckligt för att de inte ska känna sig på det sättet, så försvinner pengar som en fungerande morot, och de inre motivationsfaktorerna tar vid.

Det här är egentligen inte särskilt förvånande. De flesta vi frågar, även de som tjänar väldigt mycket eller jobbar väldigt hårt, gör det inte för pengarna. Frågar vi en läkare, en ingenjör eller en forskare så är det i princip alltid ett svar som går att reducera till någon eller flera av de interna motivationsdrivkrafterna; autonomi, syfte, bemästrande. Andra, som sjuksköterskor, lärare eller servicepersonal, behöver vi inte ens fråga, för de får inga pengar att tala om. Lustigt nog är det i yrken som vi egentligen minst behöver, eller som har med pengar i sig själva att göra, som vi kan tänka oss hitta en del som gör det de gör för pengarna; finans, aktiehandel etc. Eller för att parafrasera Noam Chomsky, när han i en intervju fick just frågan om arbete och motivation: “De enda på universitetet som skulle säga att de inte skulle göra något om de inte fick betalt för det är de på ekonomiavdelningen”. [1]

I mer praktiska termer kan vi med detta som bakgrund konstatera några saker. De yrken där det huvudsakligen finns höga löner är inte yrken där externa motivationsfaktorer fungerar speciellt väl. De yrken där de fungerar är oftast lågbetalda. Det antyder att vårt sätt att motivera har att göra med en social förväntning om hur mycket ett jobb är värt, och inte om att rakt upp och ner belöna prestation. Vidare är det lätt att se hur moroten i vissa fall blir en piska. Eftersom det alltid finns människor som för sin överlevnad behöver pengar, och är utlämnade åt vilket jobb som helst för detta, behöver de dels inte betalas bra, och dels finns det inget incitament att göra jobben lättare eller mer intressanta. Det utvecklas då till jobb som andra ser ner på, och som då i än större utsträckning stigmatiseras som mindre värda. Vi blir inte bara för fina för att göra sådant som att städa toaletter, trots att någon måste göra det, utan bygger också upp och förstärker en social förväntan om de olika jobbens olika värde, och det är denna sociala förväntan som sedan omvandlas till löneskillnader. Ett exempel är den degradering som manuellt arbete har utsatts för genom historien, trots att stora delar av samhället fortfarande är beroende av sådant och att det på många sätt, både psykiskt och fysiskt, kan vara bra för de flesta att utföra sådant arbete. Nedvärderingen rationaliseras inte sällan med omedveten hjälp av den tidigare nämnda fetischismen. Vi påvisar att produkten av någons arbete har ett lågt värde i ekonomin, och förklarar att de därmed också måste vara lågavlönade. Istället för att behöva se personen i ögonen och ta ansvar för den helt subjektiva åsikten att denne förtjänar mindre än någon annan, så kan vi luta oss tillbaka på en skenbart objektiv ekonomi, det vill säga hänvisa till schackspelets regler.

Det finns naturligtvis andra mekanismer i spel, men det undergräver på intet sätt slutsatserna kring hur pengar, motivation och sociala förväntningar hänger ihop. Utan pengarna skulle stigmat kring vissa jobb kunna brytas, och det skulle finnas all anledning att uppvärdera, förenkla, diversifiera, fördela och underlätta de arbetsuppgifter som inte är särskilt angenäma att utföra idag.

Signal och fördelning
Pengar kan vara ett sätt att styra produktion, genom att på en marknad signalera utbud och efterfrågan som i sin tur signalerar vad konsumenter vill ha, vilket styr vad producenterna producerar. Det här är givetvis ett sätt att göra fördelningen, men det är inte det enda. När vi pratar om utbud, efterfrågan och prissättning så ser många framför sig en slags flytande realtidsföränderlig historia, men faktum är att de flesta priser inte sätts så i dagens samhälle.

Tänk er en producent av sportsouvenirer – tröjor, kepsar etc. Varje produkt kommer att finnas för ett urval av lag och de kommer att kosta lika mycket. Men lagen kommer inte att vara lika populära! Vissa kommer att sälja bättre än andra. De skillnaderna och förändringarna besvaras oftast med ökad/minskad produktion – inte med prishöjningar på de populära souvenirerna. Redan här ser vi en viss frikoppling mellan de förväntade marknadskrafterna, och vi kan med rätta påpeka att ett sådant system kan fungera helt utan priset, genom att kontrollera åtgång och justera produktion och lagerhållning därefter.

Här kan vi förvänta oss en invändning; vi må kunna beräkna åtgång och justera produktionen i det här isolerade fallet utan priser, men hur mycket kepsar bör vi tillverka, istället för andra produkter? Konsumenternas totala efterfrågan kan vara större än vår totala produktionskapacitet – hur ska vi prioritera där?

Innan vi besvarar den frågan kan det vara värt att först betrakta hur produktionen fördelas idag. För det första är det viktigt att precisera vad efterfrågan faktiskt innebär. Det är nämligen inte bara ett behov, utan ett behov uppbackat av pengar. I det enskilda fallet kan det alltså vara så att en rik person som vill ha en lyxartikel kan signalera en efterfrågan, medan en fattig person som behöver mat, medicin eller någon annan grundläggande trygghet inte har någon efterfrågan. Om vi lyfter blicken lite ser vi också att det här bortom individerna har en strukturell inverkan. Pengar är inte fördelade jämnt i samhället (doh!), och det finns grupper som är betydligt fattigare än andra. Det betyder att vissa delar av samhället – de som redan har mycket – har större inverkan på hur produktionen fördelas än de som har mindre. Det är detta som konsumismens förespråkare ibland kallar att “rösta med plånboken”. Det är ett antagligen oavsiktligt men väldigt träffande sätt att blanda demokrati och ekonomi. Om vi förespråkar demokrati i situationer där människor organiserar sig för att bestämma över gemensamma angelägenheter, borde det inte vara en röst per person?

Vi har redan erfarit att pengar generell sett inte är en belöning för prestation i dagens system. Och även om det var så vi önskade att det förhöll sig, hur skulle vi kunna bedöma prestationen? Har kirurgen som nyss räddade ett liv i operationssalen större anspråk på samhällsproduktionen än gruvarbetaren som riskerade sitt långt under marken? Har dataingenjören som eggad av stundens kreativitet ivrigt hamrar på tangentbordet en naturlig rätt till bättre materiell standard än den deltidssjukskrivna bibliotekarien med kronisk smärta, för vilken varje arbetsdag är en oändlig plåga? Varför saknar hushållsarbete, som fortfarande överväldigande görs av kvinnor, helt värde i detta sammanhang? Sett från ett behovsperspektiv – för det är väl vad det borde handla om – lämnar det nuvarande systemet helt enkelt en hel del i övrigt att önska.

Så åter till prioriteringsfrågan, på vilken svaret redan antytts. Vi har redan demokratisk representation inom den politiska sfären, även om en kan ha många åsikter om dess nuvarande utformning. Men den påverkar bara indirekt våra materiella förhållanden. För att på ett korrekt sätt spegla samhällets intressen, så borde varje person ha lika mycket att säga till om när det gäller produktionsbehoven. Det rimliga vore därför att ställa även detta under demokratisk kontroll. Då riskerar vi inte en situation där golfklubbor eller läskburkar tillverkas när det i själva verket behövs mediciner, bostäder, skolor eller vårdcentraler.

Summering
Pengar är en materialiserad form av social kraft. De är en del av ett system som döljer de egentliga relationerna i vårt samhälle, och tar ifrån oss möjligheten att på ett rationellt och jämlikt sätt rikta samhällets resurser. Vi har sett att det som motiverar oss till att skapa är oberoende av och ofta hämmat på grund av pengar. Människors behov är helt skilda från deras ekonomiska resurser och varierar alltid mellan individer, både kvalitativt och kvantitativt. Oftast är det de som inte kan ackumulera större mängder som har mest akuta behov. Det finns ingen som kan bedöma hur en människa ska bidra till samhället bättre än den människan själv, och på samma sätt finns det ingen som kan bedöma de egna behoven bättre än densamme.

Det är inte bara en fråga om rika och fattiga. Det är en fråga om att se det sociala som överordnat, och om att forma ett samhälle för människan, istället för en människa för samhället¹. Kan vi tänka oss ett system där beslut tas demokratiskt av de människor besluten angår, vare sig det gäller hur samhället ska fungera eller vad vi ska producera?

Om vi tror att vi kan det, då tror jag inte att vi behöver pengar. De ger inte tillräckligt mycket med tanke på vad de kostar; vår mänsklighet.

1) Exempel från USA: 40-timmars arbetsveckan anno 1950 är idag reproducerbar på runt 10 timmar. Men idag jobbar heltidsanställda i genomsnitt 47 timmar i veckan. Vad skulle folk från 1950 säga om de fick hoppa till en hypotetisk framtid där de fick välja mellan att jobba 47 timmar i veckan i en för dem okänd, men högre, levnadsstandard, eller att omedelbart gå ner till 10 timmar i veckan? Vad skulle vi säga idag om detsamma?

Relaterad litteratur:

David Graeber – Debt: The First 5000 years

Daniel H. Pink – Drive: The Suprising Truth About What Motivates Us

Karl Marx – Capital, Vol 1

Källor:

[1] Intervju med Noam Chomsky, September 2011, Oslo: https://www.youtube.com/watch?v=kOTBGrrDeXg