Det sägs att det krävs en rymdraket för att lämna jorden, men från Cambridge går det att med buss komma till en annan värld på bara knappa timmen.
När jag kommer till hållplatslängan där fjärrbussarna i Cambridge kommer och går, står där redan en grupp studenter med plakat och banderoller, och jag skymtar ryggen på en av mina vänner längre bort. Jag verkar ha kommit rätt. Vi strålar samman och blir till slut 5-6 stycken som sedan tidigare känner varandra från olika sammanhang i stan. Hållplats 16, visst var det där vår buss skulle gå ifrån?
Nej, det var bara uppsamlingsplatsen. Bussen till Yarl’s Wood står en bit bort och väntar. Vi reser oss upp, skakar av oss förmiddagströttheten och börjar gå. Det kompakta molntäcket spricker tillfälligt upp, och just där tittar plötsligt solen fram för ett ögonblick. Vi kliver på bussen. Jag tittar ut mot parken till höger, där en grupp barn iförda västar i olika färger spelar fotboll. Solen skiner ner på dem. På platsen vi ska åka till finns inget solljus – ty den ligger i statens mörka skugga.
Yarl’s Wood är ett gigantiskt förvar för flyktingar som kommer till Storbritannien och söker asyl, eller de som plockas upp vid inre gränskontroller och inte har rätt papper. På anläggningen hålls över 400 människor, främst kvinnor, men även ett antal barnfamiljer. Människorna på Yarl’s Wood sitter instängda inomhus, ofta utan vetskap om hur länge de blir kvar – närsomhelst kan de få besked om att de ska deporteras.
Mer än ett förvar, är det här ett fängelse. Ett fängelse för människor med fel hudfärg, och människor födda på fel ställe. Unga som gamla kvinnor, gravida, och barn. Anläggningen har funnits sedan 2001, men drivs sedan 2006 i vinstsyfte av det privata säkerhetsbolaget Serco, som då vann upphandlingen av driften. Det ligger mitt ute i ingenstans, i Bedfordshire, och har genom åren byggt upp ett ordentligt skamfilat rykte.
Trots att det nästan bara är kvinnor som hålls fångna här så är många av vakterna män. Fångarna har i många fall en otroligt traumatisk resa bakom sig redan innan de hamnar här – inte sällan just med sexuellt våld som en av orsakerna till att de flytt sina hemländer – och är otroligt sårbara när de tas till anläggningen. Där möts de av övervakning, sexuella trakasserier, utpressning, och våldtäkter, vilket leder till oerhört många fall av psykisk ohälsa, självmordsförsök, självskadebeteende, och även ett och annat dödsfall.
Mycket av detta mörkas av företaget – ibland med hjälp av statliga myndigheter. Kvinnornas vittnesmål misstros, och de som anmäler eller vittnar om våldet och övergreppen hotas exempelvis med utvisning. 2014 nekades också FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor tillträde till anläggningen. Inte undra på det, när vad som sker på Yarl’s Wood är ett fruktansvärt rasistiskt och patriarkalt förtryck och våld mot främst just kvinnor.
Vår buss åker genom ett typiskt brittiskt landskap, platt och med böljande fält på båda sidor, och passerar ort efter ort fylld med de karaktäristiska dockhusliknande radhusen i tegel. Framtill tar en kvinna – en av arrangörerna – ton i mikrofonen och berättar om sin egen vistelse i Yarl’s Wood. Uppsluppenhet och förväntan förvandlas för ett ögonblick till ett förebådande gravallvar. Vi är på väg till Yarl’s Wood för att demonstrera mot de fruktansvärda förhållanden som råder där och den människosyn som förvaret representerar.
Det är ångestfyllt för mig att åka tillbaka till Yarl’s Wood, säger hon, men jag känner att jag måste göra det. Det betyder oerhört mycket för kvinnorna därinne att vi finns där utanför. Det ger dem hopp och ork att fortsätta kämpa. Och ni ska veta, att det inte är några svaga kvinnor som sitter där inne. De har varit med om så oerhört mycket. De är vana att stå upp för sig själva och varje dag tillsammans försöka göra motstånd mot trakasserierna och våldet. Tillsammans ska vi stänga ner det där jäkla stället! Vi jublar, och färden går vidare på snirkliga vägar, genom Bedford, och sedan ut i ingenstans.
Vi var rätt många – här demonstrationens vänstra flygel.
Några poliskontroller senare är vi framme, när vi svänger runt ett hörn och plötsligt är omgivna av en folkmassa med flaggor, banderoller, ljudanläggningar, visselpipor, trummor och andra slagverk. Vi kliver av till ljudet av ramsor och allt möjligt oväsen – att göra oljud är ett medvetet drag för att göra det så tydligt som möjligt för de på insidan att vi finns där.
Vår buss står längst bak i en lång rad av fordon som kommit från orter så långt bort som Bristol. Vi är fler än jag trodde – det handlar om tusental snarare än hundratal. Vi vecklar ut våra egna banderoller, som en av oss pysslat ihop. På en står det “Hear Me Roar”, på en annan “No Human Is Illegal”, och vi är många som har den senare med oss idag. Ett otroligt radikalt ställningstagande, eftersom inte en enda stat i världen håller med om budskapet. Det är vi mot dem – människor mot institutioner som i grunden drivs av omänskliga och hänsynslösa aspirationer.
Snart börjar folkmassan förvandlas till ett tåg, och vi rör oss mot den plats där demonstrationen ska ske. Det är en upphöjd gräsplätt på andra sidan av anläggningen, närmast flera av de avlånga tvåvåningshus där människorna sitter instängda. Höjdskillnaden behövs, eftersom det flera meter höga stängslet gjorts insynsskyddat till en höjd på nära två meter. Dessutom är fönserglaset på övervåningen täckt med en genomskinlig plast som gör det omöjligt för människorna därinne att titta ut, annat än genom den glipa som uppstår när fönstret öppnas.
När vi börjar nå platsen för demonstrationen och folk sätter igång att ropa ramsor och föra oväsen, märker vi snart också svaret komma från insidan. Det första jag ser när jag blickar mot byggnaden är en hand i en fönsterglipa som viftar med en vit näsduksstor tygbit. Det är en bild som bränner sig fast på näthinnan. Allteftersom fler och fler anländer och stämmer in, blir också svaren från insidan allt intensivare. Vi befinner oss mellan ett yttre och ett inre stängsel, och folk börjar sätta upp banderoller, blommor, ballonger och annat på bägge stängslen.
Tygstycken, hemmagjorda flaggor, papper med meddelanden – människorna i förvaret försökte kommunicera på många sätt. Personen på bilden står på en stege.
Samtidigt blir händerna, tygbitarna och de hemmagjorda flaggorna och skyltarna allt fler även i fönstren på insidan. På nedervåningen ser vi vad som verkar vara barnfamiljer, där några barn håller upp skyltar och vinkar. Vi vinkar tillbaka och ropar ännu en ramsa om att fängelset måste stängas. Stämningen är god, musik spelas och folk vinkar, dansar och ropar, men bara en millimeter under ytan ligger också allvaret. Alla vill vara positiva och peppa varandra och människorna på insidan, men under några hjärtskärande moment brister den sköra skiljelinjen.
Det sker främst när en av talarna på utsidan ber demonstrationen att vara tyst – att det är vår tur att lyssna. Efter några förvirrade ögonblick, där varken vi på utsidan eller de på insidan riktigt greppat vad som är på gång, och där spridda rop hörts från båda sidor, faller saker plötsligt på plats. Talaren vid megafonen ropar:
“Yarl’s Woods kvinnor – vi hör er. Vad vill ni säga oss?”
Efter några sekunder kommer svaret:
“Frihet!”
Vi jublar på utsidan, men det är också här det brister för många, och de tvingas torka tårar från kinderna eller ta på sig solglasögon trots att solen bara sporadiskt tittar fram. Vi ropar sedan växelvis – utsidan till insidan, och insidan till utsidan: “Shut it down!”
En stund senare blir det dags för kvinnor från insidan att göra sina röster hörda via telefon. Det blir svårt att urskilja allt som sägs, det börjar ofta trevande med ett “Hello..hello?” och följs sedan av en flod av beskrivningar av upplevelser och rop på frihet. Några är mer upplyftande än andra, som när någon högt och tydligt förmedlar följande till utsidans stora jubel: “Thank you for being here. God bless you. We love you.”
Demonstrationen fortsätter i ett par timmar, och efter att de flesta talat klart och när många skrikit sig hesa, går vi ner till stängslet, där många under hela dagen stått och måttat sparkar – en symbolisk men väldigt terapeutisk handling. Vi sparkar så att det skakar, och rasslet från hundratals sparkar blir som ett muller som stiger upp mot himlen. Trots den positiva känslan av att vara här, av att skapa uppmärksamhet kring denna brutala människoförnedring, och trots att vi med vår närvaro ger hopp och energi till de som hålls i förvar på insidan, så står helvetesbyggnaderna kvar. Frustration.
“When the Home Office attacks – we fight back! When the police attacks – we fight back! When the government attacks – we fight back! When everyone attacks – we fight back!”
Sedan börjar alla sakta packa ihop, och bege sig tillbaka till bussarna. Vi lämnar kvar graffitimeddelanden, ballonger, banderoller, klistermärken och blommor på stängslet bakom vilket de andra finns, de som blir kvar. Vi reser tillbaka genom fälten och småstäderna, vi reser den korta sträckan från helvetet till vardagen. Tillbaka i Cambridge börjar vi promenera hem. Några band ska spela Clash-covers på en pub i närheten om en timme eller två. Jag lovar att försöka komma om jag inte är för trött.
Vi går sakta genom staden och försöker sätta ord på dagen. Jag berättar om ett podavsnitt jag nyligen lyssnat på om solidaritetskamp i Palestina. Om hur de som åkte ner kände skuldkänslor när de sedan lämnade det ockuperade området som var andras vardag – andras fängelse. Vi hade just upplevt något liknande men i miniatyr. För några ögonblick var vi förenade med de modiga kvinnor, män och barn som försöker överleva statens brutalitet bakom Yarl’s Woods väggar.
Sedan åkte vi hem, och kullen utanför förvaret blev åter ett tyst och stilla vittne till de fasor som människor utsätter andra människor för. Till den rasism, sexism och nationalism som är så fundamental för den ideologi som rättfärdigar det som händer innanför staketen och murarna – som rättfärdigar att människor födda på fel plats, med fel hudfärg, utan rätt papper, eller på grund av något annat, saknar människovärde.
Jag kom hem och lade huvudet på kudden. Vaknade 45 minuter senare och släpade mig upp för att göra en kopp te. Det blev inga Clash-covers denna lördagskväll. Jag tog en macka, satte mig vid datorn, och började lägga över några bilder från mobilen. En timme bort förberedde sig människor på ännu en natt av övervakning, trakasserier, ovisshet och frihetsberövande.
Det jag fick uppleva denna dag var bara en skymt in i en mörk verklighet. Jag kommer aldrig att kunna förstå – verkligen med hela kroppen begripa – hur det känns att vara en av dem som hamnat på fel sida. Jag vet inte heller hur vi ska riva de här murarna, både de fysiska och de sociala, som gör allt detta elände möjligt. Men en sak tror jag mig ändå veta.
Om vi ska kunna riva dem, så kommer det bara kunna ske om vi bygger vår politik på en grund som utgår från vår kapacitet till empati, vår förmåga att uttrycka solidaritet och vår benägenhet till inbördes hjälp. En politik som utgår från vår omedelbara empati och aldrig under några som helst omständigheter låter den praktiska medmänskligheten kompromissas bort i pragmatismens, ideologiernas eller andra abstraktioners namn. Inte förrän då kan en slogan som att ingen människa är illegal bli verklighet på riktigt.
Det är ett misstag att tro att det här handlar om idealism. Att utgå från våra finaste benägenheter och underifrån försöka bygga strukturer som bejakar dessa, är det mest praktiska som finns.
De sprang upp som från ingenstans, prydligt klädda, med hammare i högsta hugg, och krossade varenda ruta inom synhåll på Oxford Street, som en slags modern flashmob. Det var över hundra år sen nu, och de var suffragetterna. Hyllade av vissa, fördömda av andra, slogs de här kvinnorna för kvinnlig rösträtt. Inte sällan bokstavligt talat – de utsattes för våld och sexuella trakasserier av polis och andra män, sattes i fängelse, hungerstrejkade och drabbades av otaliga förtalskampanjer. Sett genom historiens lins är det svårt att inte ge dem rätt i sak – de slogs för något vi idag ser som en grundläggande mänsklig rättighet, och mot något som var en nästan obegriplig orättvisa.
För radikaler av alla sorter är det här ofta det ok de får dras med. Dömda och missförstådda av sin tid, blir de eventuellt hjältar först senare. I samtiden finns det alltid bekväma förståsigpåare som varken ser eller hör strukturellt våld och systematiska orättvisor, eller hänvisar dem som utsätts för dessa att snällt be dem vid makten om ändrade villkor. Men de vann till slut den kampen, de fredliga och de militanta tillsammans. Det är så de flesta folkrörelser fungerar, och de flesta viktiga förändringar sker just genom aktiva och mångfacetterade folkrörelsers engagemang.
Just idag, av ett sammanträffande, läser jag Emma Goldman. Få är de som så fullständigt ägnat sitt liv åt just folkrörelser, feminism och arbetarklasskamp som denna kvinna. Hon var samtida med kampen om kvinnlig rösträtt, men såg främst andra vägar och andra lösningar för att frigöra förtryckta grupper. Hon såg de flesta av samhällets institutioner som genomsyrade av patriarkala strukturer, och fokuserade därför på relationerna mellan människor, mellan män och kvinnor, och uppmanade kvinnan att göra upp med förtrycket var det än manifesterades; att inte ses som objekt, inte som ängel eller djävul, utan som människa; att inte låta religion, stat, samhälle, make eller familj definiera och begränsa henne; och kanske framför allt, att hennes frihet måste ta sin utgångspunkt i hennes egna handlingar – vänta inte på att någon annan ska göra det åt dig, gör det själv!
The right to vote, or equal civil rights, may be good demands, but true emancipation begins neither at the polls nor in courts. It begins in woman’s soul. History tells us that every oppressed class gained true liberation from its masters through its own efforts. It is necessary that woman learn that lesson, that she realize that her freedom will reach as far as her power to achieve her freedom reaches.[1]
Det går också att tolka Emma Goldmans inställning till frigörelse och rättvisa som mer fokuserad på orsaker än symptom. Visst, representationen mellan kvinnor och män må vara snedfördelad; kvinnor må vara diskriminerade ekonomiskt, politiskt och på andra sätt. Men lösningen på problemet är sällan att angripa symptomen, för även om vi med ett trollspö förändrade fördelningen i styrelserna eller de politiska maktpositionerna, så har vi fortfarande inte gjort något för att förändra de attityder som gav upphov till snedfördelningen från början. Det ena utesluter inte det andra, förstås, men vi kommer inte få verklig jämlikhet förrän vi gjort upp med de attityder som uttrycker sig i alla våra sociala relationer i samhället, för det är de som orsakar symptomen.
Sättet vi idag ser på makt och ledarskap är här ett tydligt exempel. Det är inte bara frågan om att kvinnor strukturellt förhindras från att delta på samma villkor och i samma omfattning som män, att män tar större utrymme i talarstolar, får mer betalt, och sitter i flest styrelser. Vi ser stereotypa manliga egenskaper som bra ledaregenskaper, och bra ledaregenskaper som stereotypa manliga egenskaper. De blir en och samma sak. En kvinna i en ledarposition blir på så sätt ofta uttolkad som en kvinna med manliga egenskaper. Det säger sig självt att det blir svårare för kvinnor, som av samhället får reda på att de bör ha kvinnliga egenskaper för att värderas som kvinnor, att plötsligt bete sig och värderas baserat på typiskt manliga egenskaper. Det här sträcker sig också bortom manligt och kvinnligt, som i den något obehagliga insikten om att psykopatiska drag är långt vanligare i ledande positioner än i samhället i stort.
Kanske är det så att vi i vårt samhälle premierar ganska suspekta egenskaper för de i ledande positioner, och kanske har det allvarliga konsekvenser, inte bara för de som marginaliseras, utan för hela samhället. En ledtråd kan vi få genom att betrakta några av våra närmaste kusiner bland primaterna. Schimpanser, å ena sidan, lever i starkt hierarkiska, patriarkala grupper, där våld och förtryck är vardagsmat. Bonobon lever däremot till skillnad från schimpanserna i matriarkala grupper där kvinnorna har en dominerande ställning, där hierarkierna är svagare, dödligt våld (även mellan olika grupper) obefintligt och fokuset på samarbete och omtanke betydligt mer centralt.
Vad vi behöver är kanske inte att fler kvinnor beter sig mer som män, utan att fler män beter sig mer som kvinnor. Det kan vi bara få om vi inte bara slutar nedvärdera kvinnorna i sig, utan också de egenskaper som ses som typiskt kvinnliga. Till syvende och sist är det som människor vi bör relatera till varandra, inte som kön, och det vi bör värdesätta är egenskaper som gör att vi blir bättre på att bygga samhällen fria från våld, förtryck och känslomässigt underskott. Styrka idag är som en stenvägg; hård; orubblig; men om du slår tillräckligt länge så brakar den samman. Jag vill vara stark som vinden; mjuk; lekfull; omöjlig att krossa. Det är därför jag är feminist.
[1] The Tragedy of Woman’s Emancipation, Emma Goldman
Förord Det här är en text om människorna i västra Kurdistan, också känt som Rojava. Den handlar om deras kamp för frihet, de problem de ställs inför och de lösningar de försöker formulera. Det är livsöden som av olika anledningar har haft väldigt svårt att ordentligt bryta igenom här i Sverige, och därför tycker jag att det är viktigt att de tas upp.
Mycket av den situation som just nu råder i Rojava har sin grund i inbördeskriget i Syrien och Islamiska Statens (IS) framfart, även om det egentligen bara är kulmen på en lång kurdisk kamp för självständighet. I medierna har framför allt IS dominerat på sistone på ett sätt som ibland är problematiskt. Inte för att det de gör inte är förskräckligt och bör fördömas å det skarpaste, utan för att det är svårt att undgå den våg av islamofobisk retorik som smugit sig in i rapporteringen och kommentarerna kring händelserna. Samtidigt som ingen förnekar de grymheter som IS begår, så är det uppenbart att andra konflikter, med jämförbara konsekvenser för människor, inte alls får samma uppmärksamhet, vilket till exempel är tydligt i den totala bristen på rapportering om det ständigt pågående drogkriget i Mexico [1]. Fokuset på IS framstår i det ljuset som befinnandes längst en skala från välmenande avsky till avsiktligt riktat karaktärsmord på islam och muslimer som helhet, på ett sätt som inte sker när till exempel kristna drogkarteller begår illgärningar. Den här texten sätter fokus på den sidan – som i mångt och mycket också består av muslimer – som vi behöver höra och lyssna på, som kan behöva vårt stöd, men som vi också kan lära oss mycket av.
Nedslag: Yekîneyên Parastina Jinê[2] – Vi strider för de förslavade kvinnorna, för att hjälpa dem att frigöra sig från förtryck.
Orden kunde tillskrivas nästan vilken feminist eller människorättskämpe som helst, men det som skiljer ut just denna är den bokstavliga innebörden, där hon, en ung kvinna vid namn Desine, står i sin uniform utanför den kvinnliga revolutionära gerillagruppen YPJs barracker. Bakom henne står några andra gerillamedlemmar, pratar och skrattar. Ett antal gevär står uppställda mot väggen, medan ett stillsamt duggregn faller från en stålgrå himmel.
Vi befinner oss i Tirbespi, nordöstra Syrien. Numera också känt som Rojava. Gruppledaren Janda, en 20-åring från trakten, visar kamerateamet runt. Hon utgör tillsammans med de andra kvinnorna ortens lokalavdelning av vad som uppskattas vara en organisation med 7 000 – 10 000 medlemmar över hela Rojava.
De är mestadels unga, många i tonåren, även om det finns en del utbildade lärare, föräldrar och kvinnor med andra vitt skilda livsöden. Det de har gemensamt är viljan att strida för sin frihet; både den politiska för hela regionens folk, men också den sociala som kvinnor, i en sedan länge mansdominerad värld. Vad beträffar deras meriter i strid så är det här i dagsläget inte längre några nykomlingar. Sedan YPJ grundades våren 2013 har denna grupp varit inblandad i många strider, dödat fiender, och förlorat kamrater. Kvinnan som grundade just den här lokala gerillagruppen, Warsin, är en av dem som har stupat, och gruppen har valt att ta hennes namn; Martyr Warsins Brigad.
YPJ består enbart av kvinnor, något som har sin grund både i praktiska och teoretiska ställningstaganden. Ute i fält slåss de och samarbetar ofta sida vid sida med sina manliga kamrater från YPG. Men till vardags har det varit en del av kvinnornas frigörelse att kunna utvecklas och ta initiativ på egen hand utan att ständigt behöva undermineras av gamla könsstereotyper.
– I vårt samhälle sågs kvinnorna främst som goda husfruar, fyller Janda i.
– Vi har förändrats. Vi lever, vi lär oss och vi strider. Vi är soldater nu. Men vi kan också utöva vår kultur, vi odlar vår mat; vi lever ett mångsidigt liv.
Desine har många starka åsikter och pratar så fort så att hon knappt hinner andas. Hon är inte bara kritisk mot situationen i den egna hemtrakten, utan har även åsikter om den västerländska synen på frihet.
– Jag tror att kapitalism förslavar kvinnor. Kapitalism drabbade först de europeiska kvinnorna. Jag skulle vilja se att de begärde mer frihet och självstyre och på allvar förkastade förtryck.
Grupper som YPJ, med sin progressiva men i många avseenden västkritiska hållning, kan vara överraskande för många utomstående, men det här är avtryck av en kamp som har pågått länge, och som i sin ofta komplexa samverkan mellan många grupperingar och ideologier behöver lite bakgrund för att falla på plats.
Historia Ända sedan det Ottomanska imperiets dagar har kurderna strävat efter självständighet, vilket resulterat i ett flertal perioder av våldsamma uppror och sammandrabbningar. När imperiet upplöstes vid första världskrigets slut fanns det förhoppningar bland kurderna om att slippa förtryck under främmande makt, men de grusades snabbt när kontentan av nya gränsdragningar och avtal istället resulterade i än grövre förföljelse och förtryck med kurderna nu uppdelade mellan fyra länder; Turkiet, Iran, Irak och Syrien. 1900-talet blev en period av upprepade oroligheter och konflikter utan att permanenta resultat kunde uppnås i självständighetskampen.
Den nutida kampen för kurdisk självständighet förknippas nog av de flesta med PKK, Kurdistans Arbetarparti, som grundades 1978 i Turkiet av bland andra Abdullah Öcalan. Organisationen hade sina rötter i radikala vänsterkretsar och hamnade, präglat av kalla krigets politiska situation, i en auktoritär Marxism-Leninism och en motsägelsefull kurdisk nationalism; å ena sidan förespråkades en internationell kommunistisk revolution, å andra sidan skapandet av en kurdisk nationalstat. Organisationen vann snabbt popularitet, och grundlade vad som skulle bli närmast en idoldyrkan av Öcalan, men anklagades också för att finansiera sin verksamhet via drogtrafficking, för mord, bombdåd och andra våldsdåd både i och utanför Turkiet mot både turkar och kurder, och var från 1984 i princip i öppet krig med den turkiska regimen. Kurderna å sin sida utsattes av den turkiska regimen för upprepade och grova övergrepp i form av rent våld och förföljelse men också diskriminering och institutionaliserat förtryck av det kurdiska språket och kurdisk kultur. [3]
Lite kuriosa i svenskt hänseende är att PKK i ett tidigt skede utpekades som potentiellt ansvariga för mordet på Olof Palme. Men det spåret ledde inte till mer än Ebbe Carlsson-affären. [4]
En viktig vändning i konflikten mellan PKK och Turkiet kom 1998, då Öcalan efter påtryckningar fick lämna Syrien, där han ditintills uppehållit sig, och kort därefter (februari 1999) tillfångatogs i Kenya. Detta skulle visa sig vara början på en förändring i PKKs strategi, och kom till viss del att bli en uppgörelse, åtminstone på pappret, med gamla synder. [5]
Från sin fängelsecell började Öcalan ifrågasätta delar av organisationen; det grova våldet, personlighetskulten, de auktoritära aspekterna och den dogmatiska inställningen i många frågor, däribland t. ex. förhållandet till islam. [6]
Fortfarande en motståndare till kapitalism, men med Sovjetunionens misslyckande och fall i färskt minne, behövdes det nya idéer om vilken framtidsvision frihetskampen skulle presentera. En något oväntad inspirationskälla visade sig bli den amerikanske anarkisten Murray Bookchins skrifter och framför allt dennes politiska program kallat Libertarian Municipalism, som Öcalan inspirerades av när han formulerade sin egen vision; Demokratisk Konfederalism. [7]
Demokratisk Konfederalism Öcalans förvandlingsprocess i fängelsecellen var inte bara en isolerad händelse, utan representerade ett sökande efter en ny identitet som skedde på bred front bland de kurdiska frihetskämparna där de sakta vaknade upp till den postsovjetiska verkligheten med en blodig kamp i bagaget och utan en tydlig idé för framtiden. Man läste ny litteratur och försökte blicka både inåt och utåt, där bland annat rörelser som Zapatistas i Chiapas, södra Mexico, var en praktisk inspirationskälla. Under den här processen började bland annat den implicita egna nationalismen ifrågasättas. Man hade sett hur mycket ont sådant kunde leda till, och ville istället skapa ett fritt och inkluderande samhälle som inte är byggt på en idé om specifika religioner eller etniciteter.
Demokratisk Konfederalism är i mångt och mycket ett uttryck både för hur ett sådant samhälle kan se ut och hur kampen för att nå det målet ska formas.
I korthet bygger detta på att förflytta makt från central nivå ut i kommuner och stadsdelar, i en organisation som bygger på deltagande direktdemokrati på gräsrotsnivå. Sådana lokala organisationer skulle sedan tillsammans bilda konfederationer för att administrera och koordinera gemensamma projekt. De lokala organisationsformerna skulle bli knutpunkten för sociala rörelser, där de kan utbyta idéer, erfarenheter och nå överenskommelser. Denna av Öcalan kallade ”demokratiska modernitet” kontrasteras med en icke fungerande ”kapitalistisk modernitet” där staten är ett verktyg för att tvinga den direkta kontrollen över samhället ur händerna på befolkningen. Istället framhävs social kontroll över resurser, ekologisk hållbarhet, en inkluderande gemenskap oavsett etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet, jämlikhet och frigörelse från förtryckande könsnormer.
Detta har realiserats i praktiken bland annat genom att garantera minoriteter platser i de nyformade råden och att fördela de folkvalda så att det inte blir någon snedfördelning mellan könen. Rådsstrukturen uppmuntras samtidigt rent generellt och etableras som ett permanent och centralt inslag i beslutsfattandet för att på så sätt befästa och utöka det folkliga inslaget. Istället för att vardagen är politik, blir politiken till vardag. Ekologiska samhällen börjar formas, många kooperativ har bildats och socialiseringen av samhället har också fortskridit utanför själva rådsstrukturen. [8]
Det är detta system som är inspirationen för den konstitution och organisation som människorna i Rojava försöker realisera, men det är inte den första platsen där idéerna sjösätts. Allteftersom PKKs strategier skiftade i denna mer frihetliga riktning så började gruppen också implementera delar av konceptet i norra Kurdistan, alltså den del av Kurdistan som ligger i Turkiet. En av strategierna är att bygga de här nya strukturerna i skalet av de gamla, och bygga upp dem parallellt med existerande statliga institutioner, vilket har gjort att maktvakuumet som uppstod i Syrien snabbt kunde fyllas av nya, förankrade modeller, och vilket på sikt ska kunna övervinna nationsgränser och bestämmelser genom fredlig deltagande gräsrotsdemokrati snarare än våld.
Kurdisk frigörelsekamp är sedan PKKs Marxist-Leninistiska dagar starkt influerad av antikapitalism. Marx skrev i Kapitalet att en av förutsättningarna för att det kapitalistiska produktionssättet på allvar skulle slå rot i ett samhälle är dess medborgares dubbla frihet; för det första friheten till sina egna kroppar, så att de kan ingå avtal, och för det andra friheten från de medel med vilka de kan försörja sig själva, vilket därmed tvingar ut dem på marknaden för lönearbete. De stormakter som levererat denna dubbla frihet till Mellanösterns nyligen befriade nationalstater, som Afghanistan och Irak, har också levererat de förutsättningar som bäddat för uppkomsten av grupper som IS. [9]
Detta, tillsammans med de nationalstatsbyggen som från första början splittrat kurderna efter det Ottomanska imperiets fall, bidrar till misstänksamheten mot de lösningar som i väst ses som standardmodellen för befrielse.
Eller som Dilar Dirik, doktorand, forskare och aktivist inom den kurdiska kvinnorörelsen säger det:
– [Demokratisk Konfederalism] försöker vara ett alternativ till den dominerande ordningen; den nationalstats-orienterade, kapitalistiska, patriarkala. Det systemet har misslyckats, det har orsakat så mycket problem och förtryck så att vår nya förståelse av frihet och frigörelse inte kan ske inom samma parametrar. [10]
Nedslag: Befrielse, Dêrîk, 2012 [11]
– Kurdiska liksom våra kristna och arabiska systrar måste förenas för våra rättigheter i denna revolution. Revolutionen är meningslös utan kvinnorna.
Maliha Abdullah, en äldre kvinna i Dêrîk i nordöstra Syrien står i täten för ett demonstrationståg och intervjuas. Det råder en slags beslutsam optimism på platsen, där det tidigare var förbjudet för kurder att samlas i politiska syften. En rad kvinnor applåderar när hon avslutar med att önska folket en seger i revolutionen. Vid en närmare titt så visar det sig att hela den främre delen av demonstrationståget består av kvinnor medan männen går bakom dem. Mustafa Aziz, medlem av Kurdiska Högsta Rådet, förklarar:
– Mödrar¹ marscherar alltid främst, ungdomar och män därefter. Det här systemet är på plats för att visa dem respekt. De har lidit ett dubbelt förtryck; socialt förtryck såväl som politiskt förtryck. Därför leder mödrarna våra demonstrationer.
Rojava Rojava är alltså namnet på västra Kurdistan; den kurddominerade norra delen av Syrien. Området består av 3 osammanhängande regioner som kallas kantoner: Efrîn i väst, Kobanê i mitten och Cizîrê i öst. Regionen är sedan november 2013 självstyrande. Det är svårt att tala om exakt befolkningsmängd, eftersom många har tvingats fly i krigets spår, men siffran kan tänkas ligga någonstans runt 3 miljoner. Kurderna är generellt sett majoritetsgruppen, men det finns andra grupper, däribland araber, assyrier, yezidier armenier och turkar, framförallt i nordöstra delen där det finns städer som domineras av andra grupper eller är helt blandade.
I ett större sammanhang är Rojava den västra delen av Kurdistan, ett område som trots konflikter, förföljelser och fördrivningar fortfarande i stor utsträckning bebos av kurder. Det finns uppskattningsvis över 30 miljoner kurder i världen, med en stor diaspora på runt 1.5 miljoner, varav nära hälften bor i Tyskland.
Den viktigaste politiska aktören i regionen för närvarande är Partiya Yekîtiya Demokrat (PYD), ett parti som grundades 2003, som har ideologiska band till PKK och som anses vara den politiska motsvarigheten av gerillorna YPG och YPJ. PYD har alltsedan inbördeskriget i Syrien startade haft en något komplex relation till en grupp mindre partier som tillsammans går under namnet Kurdiska Nationella Rådet (KNC), med vilka PYD ingår i Kurdiska Högsta Rådet. PYD ansåg att KNC var alltför kontrollerat av presidenten för norra Iraks kurdiska område, Massoud Barzani och dennes parti KDP, och var ovilliga att göra några större eftergifter till dessa grupper. På sistone har vissa delar av KNC skiftat till PYDs sida, och av allt att döma har PYD gått segrande ur striden om makten i Kurdiska Högsta Rådet. Delar av KNC och KDP-sympatisörer har anklagat PYD för att vara Assad-allierade, vilket till största del verkar vara baserat på att en del områden i Rojava lämnades över frivilligt och utan strid i PYDs händer av regimtrogna. Det är svårt att veta vad som är sant i detalj när olika grupper på det här sättet kommer med sina skilda versioner, men intrycket är att PYD har de facto kontroll och överväldigande stöd i Rojava, och att de också står för den frihetliga, oberoende och decentraliserade modellen till skillnad från en mer traditionell hierarkisk modell från KDPs sida.
Den avvaktande inställningen till KDP och dess trupper, de s.k. peshmerga, aktualiserades i augusti 2014 när peshmerga övergav posteringar utanför Sinjar, norra Irak, och tillät IS att avancera mot staden. Tusentals yezidier tvingades fly hals över huvud upp på berget Sinjar, och det var snabba insatser från PKK, YPG och YPJ, som korsade gränsen från Rojava, som till slut räddade många av dessa. [12] Något som förutom beröm till de kurdiska styrkorna från Rojava också har resulterat i att vissa ifrågasätter om västmakterna hjälper ”rätt” grupper i kampen mot IS. [13] Trots en del gnissel har grupperna ändå i olika sammanhang hjälpt varandra, och peshmerga har bland annat hjälpt till med försvaret av staden Kobanê.
Det finns med andra ord många politiska fallgropar i en region som dessutom innehåller flera andra oppositionella grupper och en alltjämt stark Assad-regim, men PYD försöker alltjämt att realisera den av Öcalan och PKK föreslagna demokratiska konfederalismen i regionen.
De tre kantonerna i Rojava. Sedan denna karta ritades i februari har tyvärr stora delar av Kobanê fallit i IS händer – dock inte själva staden.
Avslutning I ett område som kännetecknas av århundraden av imperialistiska intriger, konflikter om olja, påtvingade nationsgränser och sekteristiskt våld framstår de glimtar en får av Rojava som en positiv motpol. Det är väldigt svårt att veta exakt hur situationen är i alla avseenden eftersom det finns så många parter och faktorer som spelar in, men det är svårt att ta miste på de budskap av frihet och jämlikhet som återupprepas av olika människor i området, och som också alltmer verkar ha blivit ledargestalternas och organisationernas motton.
Att Öcalan och PKK är populära även i Rojava råder det inget tvivel om, då det är svårt att hitta en demonstration utan symbolik och porträtt föreställande den frånvarande ledaren. Det är både fascinerande och problematiskt, med tanke på PKKs historia. Det är inte fel att inspireras av förebilder, men om PKK menar allvar med att ge folket sin egen frihet så måste den reella makten både komma och stanna hos folket.
Antikapitalismen är genomgående och spontan i retoriken från folk på gatan, men inte lika tydlig i intervjuer med ledande rådsmedlemmar eller vid en titt på Rojavas nyskrivna konstitution och svår att greppa i praktisk bemärkelse. Det är helt enkelt svårt att veta vad folk menar när de fördömer kapitalismen, hur de ser på alternativen, och hur förankrade de nya idéerna om demokratisk konfederalism är bland folket utanför de omedelbara organisationerna som nu förespråkar den. Exakt vilken väg området kommer att välja är därmed svårt att säga, men förhoppningen är att det blir en folkets väg, inte pådyvlad av utomstående, vare sig det är fundamentalister eller västerländska intressen.
Den modell som testas och sjösätts ses som en väg framåt inte bara för de autonoma kurdiska områdena, utan omnämns som en modell som kan fungera för resten av Syrien, Turkiet och andra delar av regionen. Det är en vision som med sin acceptans för alla kulturer och religioner, med sin feministiska prägel, demokratiska inriktning och med en kritik av ojämlikhet inte bara utgör en ljuspunkt för hela regionen, utan också borde få många västerländska länder att skämmas, detta trots en väldigt akut kris med mängder av flyktingar och väpnad konflikt precis för dörren.
Att världens största statslösa minoritet, efter århundraden av strävan för frihet, har kommit fram till att det inte är en stat de vill ha är en djupgående insikt. Resonemanget är lätt att sympatisera med. Nationalstaten med tillhörande nationalism är grunden för att börja ställa folk i vi-mot-dem förhållanden och en tacksam plattform för främlingsfientlighet, rasism och fascism. Det är inte ett sätt att ge folk makten, utan ett sätt att ta den ifrån dem och i många fall i slutändan att lämna över den i händerna på ekonomiska intressen som inte är ansvariga inför något annat än ekonomin själv. Det finns ingenting progressivt, förenande, mänskligt eller inspirerande i det statskapitalistiska projektet när en tittar på de länder som ytterst representerar systemet idag.
Skulle Rojava, och den kurdiska rörelsen i stort, lyckas uppnå sina uttalade mål så skulle det inte bara kunna vara en vändpunkt för regionen utan rentav en inspirationskälla för folk runtom hela världen.
Men det hela får inte heller bara bli en kuriosa akademisk attraktion för utomstående betraktare av olika politisk åskådning, utan behöver stödjas aktivt genom deltagande i demonstrationer, kontakt med hjälporganisationer [14] och en uppmärksamhet på de få kanaler som förmedlar vad vi kan göra för att hjälpa regionen. Det är inte bara frågan om direkta attacker från bland andra IS, utan också om de stora flyktingströmmarna i grannländerna som kriget har genererat [15][16], däribland många från Rojava-regionen. Om Sveriges erkännande av Palestina var ett fall av ”bättre sent än aldrig” så är det i Rojavas och Kurdistans fall snarare tal om ”innan det är för sent”. Istället för att bara förskräckas över händelseutvecklingen i regionen bör vi ta tydlig ställning för de vars mänsklighet och humanism under svåra förhållanden många gånger får våra egna “öppna hjärtan” att se ganska fjuttiga ut.
1) Jag vet inte om det här är en förvanskning i översättningen, men det har slagit mig att det här uttrycket kan vara problematiskt. Kvinnorna ses som mödrar, alltså inte som sina egna subjekt; männen ses som män. Men en kan också hävda att det är ett sätt att identifiera att just mödrarna lidit det värsta förtrycket, vilket säkerligen är sant. Oavsett vilket, så är det givetvis också så att förändringar kan ta tid, och gamla normer och uttryck kan dröja sig kvar även under nya förutsättningar.
