Vad är anarkism, i ett nötskal? Det är ibland nödvändigt att väldigt kort definiera vad det är en pratar om, och det kan, när det gäller anarkism, göras på många olika sätt. Som politisk filosofi, som historisk rörelse eller mångfald av rörelser, som en uppsättning taktiker, praktiker och principer, och säkert på många andra sätt som kan vara relevanta. Sådana definitioner kan förstås fylla en viktig funktion, men tyvärr skapar några av de som är vanligast idag mer förvirring än vad de bringar klarhet. Den mest kända är nog den som Noam Chomsky, mer eller mindre omedvetet, populariserat via ett par intervjuer. Jag tänkte utgå från den, och utifrån kritiken av den formulera ett alternativ som jag tycker på ett tydligare sätt fångar anarkismens kärna.
Chomsky menar att vad som kännetecknar anarkismen är idén att hierarkier och auktoriteter inte är självrättfärdigande, och att vi därför bör granska dem, var vi än hittar dem i samhället. Visar de sig inte vara legitima, så bör de avskaffas. Kort brukar denna ståndpunkt sammanfattas som att anarkismen är mot alla orättfärdiga hierarkier och auktoriteter. Det här är förstås bara en aspekt av en definition, en slags grundläggande politisk-filosofisk principförklaring, men det är inte för denna avgränsning som definitionen bör problematiseras, utan för att den egentligen inte säger oss någonting alls om det den gör anspråk på att förklara – det vill säga anarkism som just politisk filosofi.
Det är lätt att i detta uttryck, orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, omedelbart projicera sina egna åsikter och därmed finna definitionen tillfredsställande. Men hela syftet med en definition är att den ska förklara någonting som inte redan är givet. Tittar vi på definitionen utan att lägga något subjektivt värde i den, så upptäcker vi att det enda vi har åstadkommit är att förskjuta sakfrågan till att nu gälla vad det är vi menar med orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter. Vi landar i en situation där vi fortfarande inte kan skilja anarkism från feodalism – ja, från någon politisk filosofi överhuvudtaget. De bygger nämligen i princip allihopa i viss mån på att just skilja rättfärdiga hierarkier och auktoriteter från orättfärdiga sådana.
Chomskys definition behöver därför omedelbart kvalificeras med exempel. Vad är en legitim hierarki eller auktoritet? Vi får här exemplet med det lilla barnet som är på väg att springa ut i gatan. Vi stoppar barnet med kraft, och detta är ett exempel på en legitim auktoritet. Återigen är det lätt att lockas med i argumentationen, eftersom Chomsky inte säger något som vi inte håller med om. Naturligtvis låter det rimligt att stoppa ett barn från att bli påkört. Men har vi därmed på något sätt närmat oss svaret på vad som generellt kännetecknar anarkism, och vad som utgör en legitim auktoritet eller hierarki? Det har vi inte, utan istället har vi bara komplicerat saken för oss själva genom att blanda samman olika fenomen. Hur anarkismen förhåller sig till relationen mellan barn och vuxna är förvisso intressant och värt att fundera över, men här blir det bara ett sidospår.
För vårt ändamål räcker det med att konstatera att relationen mellan vuxen och barn definitivt inte medger den vuxne att fritt göra vad som helst mot barnets vilja. Det är alltså inte i den relationen som exemplet eventuellt har något att säga om vad vi egentligen menar med rättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, utan i gärningen. Det hela blir därför mycket enklare om vi byter ut barnet mot en vuxen. Om jag anser att det är rimligt att med kraft hindra en vuxen från att gå ut i gatan och bli påkörd, har jag därmed på något sätt gjort anspråk på att en sorts hierarkisk eller auktoritär relation i och med detta är rättfärdigad mellan oss, eller, än viktigare, på ett generellt plan mellan olika människor? Det tror jag få skulle tycka var en rimlig slutsats, men låt oss vara ännu tydligare, genom att definiera auktoritet i ljuset av ett mer tillspetsat exempel. Robert Paul Wolff, från In Defence of Anarchism:
”Authority is the right to command, and correlatively, the right to be obeyed. It must be distinguished from power, which is the ability to compel compliance, either through the use or the threat of force. When I turn over my wallet to a thief who is holding me at gunpoint, I do so because the fate with which he threatens me is worse than the loss of money which I am made to suffer. I grant that he has power over me, but I would hardly suppose that he has authority, that is, that he has a right to demand my money and that I have an obligation to give it to him.”
Med denna mer tydliga definition av auktoritet så spelar det alltså inte ens roll om vi använder kraft på ett sätt som är gynnsamt för den som kraften utövas mot eller ej. Vi ser här att utövandet av kraft och anspråk på rätten att befalla andra och att därmed också bli åtlydd är två skilda kategorier.
Beväpnade med vår nya definition, tydligt åtskild från användandet av kraft, fortsätter vi jakten på exempel när sådan auktoritet skulle kunna vara legitim. Ett försök är att resonera kring kunskapsskillnader. Kan det vara så att människor som kan mer än oss inom ett visst område kan tänkas ha legitim auktoritet över oss? Här kan en till exempel lockas att stödja sig på ett tämligen välkänt citat från Bakunin från Gud och staten, där Bakunin efter att ha sågat all tänkbar auktoritet längst med fotknölarna ändå säger:
”Does it follow that I reject all authority? Far from me such a thought. In the matter of boots, I refer to the authority of the bootmaker; concerning houses, canals, or railroads, I consult that of the architect or engineer. For such or such special knowledge I apply to such or such a savant.”
Men Bakunin kvalificerar också omedelbart sin utsaga med följande:
”But I allow neither the bootmaker nor the architect nor the savant to impose his authority upon me. I listen to them freely and with all the respect merited by their intelligence, their character, their knowledge, reserving always my incontestable right of criticism censure. […] I recognize no infallible authority, even in special questions; consequently, whatever respect I may have for the honesty and the sincerity of such or such an individual, I have no absolute faith in any person. Such a faith would be fatal to my reason, to my liberty, and even to the success of my undertakings; it would immediately transform me into a stupid slave, an instrument of the will and interests of others.”
Hur ska vi ha det, är auktoriteten på något sätt legitim eller ej? Det verkar som att Bakunin vill säga båda sakerna samtidigt – eller kan vi skilja på den auktoritet han förkastar, och den han accepterar? Den auktoritet som accepteras tycks mycket beskuren, den innefattar knappast någon rätt att bestämma över människor. Det går att utifrån detta argumentera, vilket bland annat Shaun Wilbur gör i en mycket intressant text i ämnet, att vad vi har att göra med här är erkännandet av expertis, inte av legitim auktoritet så som vi definierat det ovan, eftersom kunskapsskillnaderna förvisso accepteras, men inte anses medge någon rätt att bestämma över andra.
Det här är viktigt, eftersom det är lätt att istället hamna i en position som legitimerar en slags meritokrati eller teknokrati. Vi må behöva förlita oss på experter, kunskapsskillnaderna blir lika oundvikliga som tyngdlagen, men detta är inte detsamma som en legitim rätt för en viss expert att utöva makt över oss. Oavsett argument – att det är för vårt bästa, att vi inte vet bättre, etc – verkar det alltså som att konsekvent anarki, enligt Bakunin, innebär att det till syvende och sist ändå är de som berörs som själva bestämmer.
Det finns alltså ett vardagligt och något slarvigt sätt att använda termen auktoritet, som att en kompis är en auktoritet på fransk film, för det är hens stora fritidsintresse. Det är givetvis meningslöst att vara mot sådan auktoritet, på samma sätt som det inte är meningsfullt att med hänvisning till anarkism förkasta det hierarkiska sätt på vilket filer är ordnade på en dator. Dessa formella eller informella expertiser och vardagsuttryck faller alltså utanför ramarna för vår definition av auktoritet och sociala hierarkier.
Jakten på legitima auktoriteter har hittills alltså bara resulterat i att vi preciserat vad vi menar med auktoritet, och avfärdat sådant som inte faller in under begreppet. Någon legitim auktoritet har vi däremot inte hittat. Kan det vara så att auktoriteter helt enkelt aldrig är legitima? Det verkar vara dit vår utredning leder oss. Många skyggar nog för en sådan slutsats för att de misstänker att den är opraktisk. Behöver det vara så? Låt oss ta hjälp av Robert Paul Wolff igen:
”For the autonomous man [sic], there is no such thing, strictly speaking, as a command. If someone in my environment is issuing what are intended as commands, and if he or others expect those commands to be obeyed, that fact will be taken account of in my deliberations. I may decide that I ought to do what that person is commanding me to do, and it may even be that his issuing the command is the factor in the situation which makes it desirable for me to do so. For example, if I am on a sinking ship and the captain is giving orders for manning the lifeboats, and if everyone else is obeying the captain because he is the captain, I may decide that under the circumstances I had better do what he says, since the confusion caused by disobeying him would be generally harmful. But insofar as I make such a decision, I am not obeying his command; that is, I am not acknowledging him as having authority over me. I would make the same decision, for exactly the same reasons, if one of the passengers had started to issue “orders” and had, in the confusion, come to be obeyed.”
Redan i första meningen konfronteras vi med en förlösande idé: För den fria människan finns det, strikt talat, inga befallningar. Även det som vid en första anblick kan verka vara befallningar, och som verkar åtlydas, är inte nödvändigtvis ett uttryck för accepterandet av auktoritet, utan kan vara resultatet av ett fritt val. Där vi förut haft problem för att auktoritet verkade vara tvetydigt, kan vi nu avfärda kraft och expertis som skilda från auktoritet i sig självt – det vill säga från rätten att befalla andra och skyldigheten att lyda. Det tycks inte heller leda oss i några vidare praktiska svårigheter, utan ter sig vara en hållning som både är teoretiskt stringent och praktiskt hållbar.
Vi är i och med detta redo att försöka oss på en korrigering av den definition vi började med att kritisera. Vi kan till exempel säga följande: Anarkismen är emot all auktoritet, där vi med auktoritet menar rätten att befalla andra. Eftersom sociala hierarkier med nödvändighet utgår från sådan auktoritet, är anarkismen således också mot alla sociala hierarkier.
Till detta kan vi tillfoga en rad observationer. För det första är det här, som nämnts tidigare, ingen uttömmande definition av anarkism. En mer välavvägd definition skulle exempelvis kunna innehålla lite om det konstruktiva innehållet (frivilliga associationer, inbördes hjälp, självorganisering, osv), några ord om anarkismens frihetsbegrepp, historisk kontext – och säkert också en del annat. Det är inte heller någonting nytt vi har upptäckt, utan ett sätt att resonera kring auktoritetsbegreppet som jag sett i många sammanhang, och som ofta används just som invändning mot den intetsägande definitionen vi började med.
Den observante läsaren kan också notera att när vi gör distinktionen mellan å ena sidan auktoritet och å andra användandet av kraft, så lämnar vi i den senare kategorin en slags otydlighet som definitivt är intressant att utforska vidare. Helt klart är det ibland rimligt att använda kraft – även utan en annan persons uttryckliga tillåtelse. Vid andra tillfällen är det istället ett uppenbart övertramp och en kränkning av individens autonomi, och därför knappast ett uttryck för anarki. Hypotetiskt skulle vi kanske också kunna tänka oss en social hierarki som inte ens försöker legitimera sig, utan baseras enbart på våld och hot.
Men det påverkar inte vårt tydliggörande kring auktoritet, utan är snarare ett utslag av det faktum att definitionen vi jobbat med från början begränsar sig till att definiera anarkismen som politisk filosofi. Hur olika exempel på användande av kraft spelar in i att reproducera eller motverka sociala hierarkier skulle givetvis också vara viktigt att få med i en definition eller diskussion om anarkism, men det är inte lika entydigt, och det har mer med anarkismens frihetsbegrepp att göra, än med den begränsade definitionen vi analyserat här.
Vårt resonemang har alltså fyllt sitt syfte att omdefiniera anarkism på ett sätt som på ett generellt plan faktiskt säger något om anarkismen i detta begränsade avseende. Vi kan tydligt placera anarkismen som en konsekvent anti-auktoritär politisk idéströmning, och kan på så sätt undvika att det i anarkibegreppet kan smygas in några som helst ursäkter för auktoritära tendenser. Det finns ingen legitim auktoritet, och inga legitima sociala hierarkier.
Det här är en av anledningarna till varför jag anser att det är viktigt att diskutera anarki och anarkism som politisk filosofi. Det är ett koncept som är oerhört djupgående när det följs till sin logiska slutsats, och vi har här egentligen bara skrapat på ytan. Att enbart definiera anarkismen som ett historiskt fenomen, eller som en uppsättning praktiker, riskerar att missa detta och därmed göra den till en ytlig skugga av sig själv. Att verkligen omfamna anarki är att kasta sig ut i ett ganska djupt hav. Men det som från kanten tedde sig som radikalt, ter sig från vattnet som vanligt sunt förnuft, och i svallvågorna kan vi ana Bakunins gamla fras:
Vi fruktar inte anarki – vi åkallar den.