Ibland har en lite tur, som när jag nyligen efter jobbet, nyinflyttad New Jersey-bo som jag är, sökte på nätet efter intressanta saker i mitt närområde, och insåg att jag bor inom joggingavstånd från Ferrer-kolonin och Ferrer-skolan som fanns här under den tidigare delen av 1900-talet. Sagt och gjort – det blev en fin joggingrunda – men vad handlar allt det här egentligen om?
Skolan och kolonin fick sitt namn från Francesc Ferrer i Guàrdia, som var en spansk lärare och anarkist aktiv i bland annat Barcelona, där han alldeles i början av 1900-talet öppnade den första så kallade moderna skolan. Skolans kännetecken var en sekulär och rationell utbildning fri från tvång, i kontrast till tidens religiösa och kyrkliga dominans på området, och det uttalade målet var att utbilda arbetarklassen och frigöra dem från kyrkans och statens dogmer för att istället forma självständiga, fritt tänkande individer.
Myndigheterna såg inte på detta med blida ögon, och det dröjde inte länge förrän Ferrer hamnade i arresten, misstänkt för deltagande i mordförsöket på kung Alfonso XIII. Utan några bevis satt han arresterad i närmare ett år varpå han släpptes, men då hade hans moderna skola tyvärr redan tvingats stänga. Ferrer gav dock inte upp, utan tog sig an att skriva ner sina tankar om den moderna skolan och den anarkistiska pedagogik han förespråkade.
I efterspelet till den så kallade tragiska veckan 1909, där militant arbetarklass drabbat samman med armén på flera håll i Katalonien, togs Ferrer återigen tillfånga och avrättades, trots att det inte heller denna gången fanns några bevis för hans inblandning i oroligheterna. Den här typen av trakasserier, förföljelser och rena mord var tyvärr väldigt vanliga på den tiden, och även idag drabbas radikala aktivister av liknande fruktansvärda öden när staters makt hotas. Här skulle historien kunnat sluta, men Ferrers idéer inspirerade människor i när och fjärran, och moderna skolor öppnades i USA, England, på Kuba och i Sydamerika, och hade en stor inverkan i den spanska arbetarrörelse som ledde fram till revolutionen 1936.
Den enda kvarvarande byggnaden för skolan och kolonin – Goldman house (efter Samuel Goldman, inte Emma). Twin peaks-vibbarna är en specialeffekt som kan fås genom att hålla svettiga fingrar på kameralinsen…
En av de mest kända av dessa skolor är den som öppnades 1911 på Manhattan, av bland annat Leonard Abbott, Alexander Berkman, Emma Goldman och Voltairine De Cleyre. Förutom undervisning pågick också militant aktivism inom och i kretsen kring skolan, och detta var något som fick polisen att intressera sig för den. Skolan flyttade så småningom (1915), för att undvika närgången statlig översyn, till Piscataway Township, New Jersey, där den var aktiv fram till 1958.
De moderna skolorna och de ofta tillhörande bosättningarna var till viss del lika de tidiga 1800-tals socialisternas, såväl som andra liknande skolor och tekniker, som exempelvis Montessori, men det fanns också viktiga skillnader. Där andra alternativa och progressiva skolor och kolonier ofta kunde anamma en isolationistisk attityd, var de anarkistiska Ferrer-skolorna och kolonierna högst medvetna om och inblandade i radikal klasskamp.
Syftet var inte att isolera sig, utan att ge unga människor verktyg för att ta samhällsförändringen i sina egna händer. Under bröd-och-rosor strejken, som jag skrivit om tidigare, var exempelvis skolan en av de som tog emot de strejkandes barn för att avlasta dem ekonomiskt och skapa politiskt momentum – något som visade sig vara mycket framgångsrikt. I Spanien före inbördeskriget 1936 tjänade Ferrers visioner som förebild för de många skolor och kulturella center som rörelsen byggde upp.
Det kan också vara värt att påpeka att de tidiga socialisterna, som ofta nedsättande kallades utopiska socialister, hade en hel del bra idéer och med rätta inspirerade senare generationer. Det finns i vissa läger en tendens att försöka dela upp socialismen i “utopisk” och “vetenskaplig”, något som mest var ett sätt att positionera sig för vissa ambitiösa teoretiker, och inte riktigt håller för en närmare granskning.
I själva verket vilade de tidiga socialisternas försök på en rätt vetenskaplig grund – de försökte empiriskt genomföra den förändring de ville se, genom att gå till verket och bilda kolonier. De var inte utan fel, och vi kan ju säga att de med facit i hand inte lyckades, men det gäller ju alla hittills existerande socialistiska rörelser, och de som kallade sig vetenskapliga socialister kom inte bara med en och annan märklig profetisk förutsägelse utan deltog också i ett och annat misslyckat politiskt projekt – exempelvis i form av partibyggen och parlamentarism.
Ingen enskild socialistisk strömning kan alltså sägas ha “lyckats” eller funnit “sanningen”, men det betyder inte att kampen är hopplös, eller att allt de gjort var bortkastat. Det gäller istället att skilja ut sådana aspekter som kan vara en del av en framgångsrik strategi, och sådana som är hopplösa för att de överhuvudtaget inte kan leda oss i rätt riktning.
Det ser inte mycket ut för världen, det lilla huset i Piscataway, New Jersey.
De tidiga socialisterna pekade på visioner som med en nypa sund skepsis ändå kan tjäna som inspiration, och de visade vägen för en sorts prefigurativ politik där alternativ kultur och alternativa sociala relationer kunde börja gry och förankras i samtiden. Senare generationer utvecklade en mer avancerad klassanalys – till stor del för att de ekonomiska klasserna då på allvar började utkristalliseras – och en arbetarklassmilitans i fackföreningar, bostadsområden, på gator, och på torg. De visade att det ibland också behövdes öppen kamp för att nå målen.
Jag gillar själv därför inte att använda ordet utopi som en nedsättande term. Vi behöver ett inslag av utopiskt tänkande och agerande, vi behöver börja skapa framtiden här och nu. Och det innebär inte att jaga perfektion i nuet, utan att idag så gott vi kan försöka närma oss det vi vill se imorgon, samtidigt som vi inser att vårt uppror är en ständigt pågående process. Våra medel behöver helt enkelt stämma överens med våra mål. Vi behöver förkasta de historiska tendenser som är ineffektiva och inte ens leder åt rätt håll – parlamentarism, nationalstater, politiska partier och auktoritära maktövertaganden – och osentimentalt plocka det bästa från det förflutna, som tillsammans kan bilda en frihetlig teori och praktik.
Ferrer-skolor och kolonier är en del av detta fina arv, som idag uttrycker sig världen över i sociala center, ockuperade byggnader, frihetlig pedagogik eller exempelvis en rad fria universitet runt om i världen. Att vara på språng i historien, kan på så sätt hjälpa oss att hitta både inspiration, verktyg och en koppling till de som försökt förändra samhället innan oss. Så tänkte jag ungefär, samtidigt som jag på trötta ben joggade hem mot solnedgången i New Jersey-värmen.
Lika sorgligt och fruktansvärt som det är när människor råkar illa ut, lika frustrerande och nedslående är det att se hur ett frö till anledningarna att det överhuvudtaget händer kan skönjas redan i reaktionerna till själva händelserna. När något händer i ett västerländskt land som Frankrike (förutsatt, förstås, att det är rätt förövare och rätt offer1), blir reaktionerna omedelbara och oerhört starka. Det är inget fel med att reagera i sig – det är högst mänskligt, och empati är en av våra finaste egenskaper. Men den är också selektiv, för skulle vi reagera på allt i dagens globala värld, så skulle vi gå under. Dessutom blir denna selektivitet systematiserad, när världen filtreras genom våra västerländska medier. Så när motsvarande händer i Libanon… vänta, har det hänt något i Libanon denna vecka?
När det som hänt på detta sätt direkt antar proportioner som inte alls stämmer med den faktiska situationen i världen, och därmed bidrar till en skev världsbild, så börjar den andra farliga tendensen. En känslomässigt laddad förklaringsmodell presenteras där en mörk ondska drabbar och vill förstöra allt det bra och positiva som vi håller kärt, som vi måste motverka genom att uppbåda den lika ursprungliga godheten. Detta är den farligaste formen av idealism. Ondskan är lika lite som godheten någon slags startpunkt eller källa till händelser och handlingar. Allt detta springer istället ur materiella förhållanden, och samspelar med människors idéer och gärningar, i en process som ständigt formar och omformar samhällen, kulturer och utvecklingen i stort.
“Terror kommer inte från ingenstans. Vill du hantera hotet, frågar du dig vad dess källor är, och sedan hur dessa källor kan hanteras. De vi kallar för terrorister [till skillnad från de som uppfyller definitionen men inte kan kallas så för att de är på “vår” sida] ser sig själva som en förtrupp, som försöker organisera sina potentiella supportrar för att generera stöd åt en rad långsiktiga krav. Bland dessa krav finns många riktiga [materiella] missnöjesanledningar. Där sådana finns, bör något göras åt dessa.” [1]
Om du inte gillar terrorism, sluta stödja de facto terrorism bara för att den döljer sig under västerländsk flagg. Om du inte gillar väpnat våld mot människor, sluta stödja väpnat våld mot människor bara för att det sker inlindat i retorik om demokrati. Om du ogillar IS, sluta stödja Saudiarabien. Det låter kanske som sunt förnuft, men den uppmärksamme läsaren kan invända att det här i sig är idealistiska uppmaningar. Rätt så. De stater som spelar detta dubbelspel, har ofta ett materiellt intresse i att göra så. Då blir tiopoängsfrågan: Kan vi tänka oss en form av social organisation eller samhällsordning, där det inte ligger i vårt samhälles intresse att underblåsa terrorism och våld, och hur kan vi försöka jobba mot en sådan?
Det bästa sättet att hedra offer för våldet – vart det än sker – är i min mening att på riktigt ställa sig den typen av grundläggande frågor, istället för att fastna i förvisso förståeliga men likväl ytliga reaktioner som ofta spär på våldsspiralen eller skymmer den egentliga problematiken.
Fotnoter:
1) Två händelser kommer nu att aspirera på epiteten ”massakern i Paris” om vi begränsar oss till efterkrigstiden. Den senare känner alla redan till, men den tidigare, massakern av algerier 1961 som genomfördes av Parispolisen, rapporterades det ytterst lite om, och franska myndigheter ljög länge om dess omfattning. I kaoset kan så många som mellan 200-400 människor ha dödats.
Bakgrund Varför har vi pengar? Var kommer de ifrån? Behöver vi dem?
När det gäller pengar så finns det ungefär lika många teorier som det finns sorter, och de är för oss idag lika självklara och handgripliga som de är outgrundliga. Den kanske vanligaste myten, från Aristoteles via Adam Smith till allehanda skolböcker, är den om hur de uppstod; människor samlades för att byteshandla, och eftersom de hade olika varor så behövdes det ett gemensamt mått på handelsvarornas värde. Men den förklaringen har inte kunnat backas upp entydigt av historiska referenser, och det är högst troligt att verkligheten var långt mer mångfacetterad och komplex.
Antropologen David Graeber, som studerat detta, menar till exempel istället att det i många samhällen fanns en typ av skulder innan det fanns pengar. Tidig byteshandel skedde ofta inom samhällen med relativt egalitära rötter, i så kallade gåvoekonomier. Folk gav ofta bort saker, i förväntan att senare själva få någonting. I många samhällen fyllde detta en viktig social funktion, och det ansågs därför väldigt ofint att ge tillbaka något av ungefär samma värde som det en hade fått innan – det indikerade nämligen att en inte ville ha mer med den personen att göra! Ibland fanns ingen förväntan på återbetalning, utan det ansågs istället prestigefyllt att ge mycket. Exempel på detta finns även i våra dagar, ta till exempel forskarvärlden. Det är oftast varje forskares dröm att bidra med så mycket som möjligt till sin disciplin – gärna mer än hen själv får ut. Samma slags gåvoekonomi existerar också inom till exempel s.k. “open source”-programmering. Det här visar oss tydligt att människans benägenhet till givmildhet kontra egoism i många avseenden är betingad på våra omständigheter, och inte några biologiskt fastställda konstanter. Om något, så skvallrar tidiga jägar- och samlarsamhällen om att vår natur historiskt sett har passat alldeles ypperligt för organisationsformer där inbördes hjälp, snarare än konkurrens, står i fokus.
Vägen till pengar gick i dessa fall alltså först via socialiserade skulder, och pengar som fysiska manifestationer av värde kan ofta spåras till arméer, som ett sätt att avlöna soldaterna. Där en armé sedan drog fram och slog läger kunde det på detta sätt uppstå små handelsekonomier. Det var sedan inte förrän kapitalismen, med varuproduktion, lönearbete och arbetsuppdelning tvingade till sig en dominerande ställning som pengar kom att dominera nästan alla former av utbyten människor emellan.
Den svårbegripliga självklarheten Hur exakt pengar kom att existera i olika samhällen kan alltså variera. Problemet idag är att de tas för givna utan att en egentligen reflekterar över vad de representerar och hur de påverkar samhället. Vi är i vår vardag så vana att omges av pengar, så att de nästan blir ett ofrånkomligt – och därför osynligt – faktum. Vi säger saker som att pengar inte kan köpa lycka, eller att pengar är frihet, men vi kan mycket väl tänka oss både att bli glada över en slant och att känna oss ofria trots en förmögenhet. Vi pratar ofta om pengar, men sällan eller aldrig om pengar.
Just det här med varornas och pengarnas betydelse, vad de säger oss och vad som döljer sig under ytan, intresserade sig Karl Marx för i sin analys av vad han kallade för varu- och pengafetischismen. Här handlar det inte främst om en slags dyrkan av varor och pengar, utan snarare om att de attribut vi tillskriver dem i grunden inte är deras egna. När vi i affären jämför priserna på, det vill säga relationen mellan, en säng och en TV, så är det egentligen inte ett intrikat värde hos själva varorna vi jämför, utan relationerna mellan de arbetare och det arbete som krävts för att färdigställa dessa. Det här döljer en massa saker för oss. Vi kan bara säga att TV:n är dyrare än sängen, men vi vet inget om de människor eller de relationer och arbetsförhållanden som ligger bakom. De sociala relationerna framträder som relationer mellan varor, inte mellan människor. Och det här är inte bara något som en gång behöver inses för att trolla bort illusionen, utan något som ständigt gör sig gällande eftersom vi gång på gång konfronteras med varorna och priserna, och inte människorna, både i rollen som konsument och producent.
Ett annat sätt att se det hela på är att tänka sig ett schackspel med pjäserna uppställda. Vi frågar Schackspelaren hur en snabbast kan ta bort pjäserna från spelplanen, och får till svar att vi måste flytta pjäserna i en speciell serie drag för detta ändamål. Schackspelaren är här under det fetisch-artade inflytandet av schackspelets regler, och enligt dessa är allt som sagts fullkomligt logiskt. Men vi, befriade från schackvärldens fetisch, inser att vi bara kan ta bort pjäserna utan att genomföra de omständliga dragen. Skillnaden mellan den här schackreglernas helt fiktiva värld och våran, är att reglerna för oss inte bara finns i våra huvuden, utan existerar på riktigt, som det samhälle vi möter när vi kliver ut genom dörren. Vi kan därför vid en granskning säga att de inte är allmängiltiga, men vi kan inte komma undan behovet att förhålla oss till dem. Vi får spela schack vare sig vi vill eller inte.
Men redan den teoretiska insikten om att samhällets ytliga spel döljer saker för oss gör att vi t. ex. kan tänka oss att vissa ekonomiska ställningstaganden skulle vara svårare att motivera om vi istället för att säga “vi har inte pengar” till ett viktigt projekt sade att det samhälleliga arbetet lagts på golfklubbor istället.
Det första steget för att på allvar kunna prata om pengar är därför just att blottlägga denna viktiga egenhet; pengar är en social konstruktion, och inte en förutsättning för vår överlevnad. En förutsättningslös undersökning måste därför börja bortanför diskussioner om hur de bäst används; är pengar överhuvudtaget det bästa verktyget för uppgiften?
Generellt sett faller mycket av diskussionen om den nytta pengar gör inom en av två kategorier; som en prestationssporrande morot, och som en funktionell mekanism att styra samhällsproduktion och distribution.
Morot (och piska) De mer vulgära förespråkarna för dagens system brukar ibland indirekt referera till pengar som en morot genom att försvara ojämlikhet med argumentationen att den sporrar människor till självförbättring. Men även om vi inte tar ojämlikhet som utgångspunkt så finns det en intuition kring just detta med belöningssystem; nog sporrar pengar till bättre prestationer? Just den frågan var Daniel H. Pink intresserad av när han sammanställde en stor metastudie om ämnet. Det han fann var att forskningen på området inte bara är oense med den gängse myten, utan ofta uppvisar diametralt motsatta resultat.
Kort sammanfattat, så beskrivs människan som i grunden driven av ett antal interna motivationsfaktorer; autonomi – att självständigt få utföra och bestämma över sina aktiviteter; syfte – att göra något som känns meningsfullt; bemästrande – att bli bättre på de saker en gör. Dessa interna motivationsfaktorer står i kontrast till vad vi kan kalla externa faktorer; den ökända moroten och piskan. Det undersökningar generellt sett kunnat påvisa är att de interna motivationsfaktorerna är betydligt starkare för alla uppgifter som kräver mer än rudimentär kognitiv förmåga (kreativitet, abstrakt tänkande, problemlösningsförmåga). Inte bara det – det visade sig också att om vi för en uppgift av den typen lägger till externa belöningar så försämras resultatet! När vi inte längre gör något på grund av de inre motivationsfaktorerna så tappar vi delvis intresset och presterar sämre.
Undantaget för detta var alltså uppgifter som är simpla och repetitiva, och det är antagligen härifrån prestations-myten härstammar. Alla som känner till produktionsindustrin vet att det förr var vanligt att jobba på ackord – något som kunde påvisas ge en prestationshöjning. Detta berodde på att det inte fanns någon intern motivation till att börja med i dessa tuffa, alienerande löpandebandet-yrken, och då fungerar den klassiska moroten som väntat. Pengar tjänar också som motivation på ett annat, något omvänt, sätt; om folk får för lite betalt känner de sig orättvist behandlade, utnyttjade. Betalar vi människor tillräckligt för att de inte ska känna sig på det sättet, så försvinner pengar som en fungerande morot, och de inre motivationsfaktorerna tar vid.
Det här är egentligen inte särskilt förvånande. De flesta vi frågar, även de som tjänar väldigt mycket eller jobbar väldigt hårt, gör det inte för pengarna. Frågar vi en läkare, en ingenjör eller en forskare så är det i princip alltid ett svar som går att reducera till någon eller flera av de interna motivationsdrivkrafterna; autonomi, syfte, bemästrande. Andra, som sjuksköterskor, lärare eller servicepersonal, behöver vi inte ens fråga, för de får inga pengar att tala om. Lustigt nog är det i yrken som vi egentligen minst behöver, eller som har med pengar i sig själva att göra, som vi kan tänka oss hitta en del som gör det de gör för pengarna; finans, aktiehandel etc. Eller för att parafrasera Noam Chomsky, när han i en intervju fick just frågan om arbete och motivation: “De enda på universitetet som skulle säga att de inte skulle göra något om de inte fick betalt för det är de på ekonomiavdelningen”. [1]
I mer praktiska termer kan vi med detta som bakgrund konstatera några saker. De yrken där det huvudsakligen finns höga löner är inte yrken där externa motivationsfaktorer fungerar speciellt väl. De yrken där de fungerar är oftast lågbetalda. Det antyder att vårt sätt att motivera har att göra med en social förväntning om hur mycket ett jobb är värt, och inte om att rakt upp och ner belöna prestation. Vidare är det lätt att se hur moroten i vissa fall blir en piska. Eftersom det alltid finns människor som för sin överlevnad behöver pengar, och är utlämnade åt vilket jobb som helst för detta, behöver de dels inte betalas bra, och dels finns det inget incitament att göra jobben lättare eller mer intressanta. Det utvecklas då till jobb som andra ser ner på, och som då i än större utsträckning stigmatiseras som mindre värda. Vi blir inte bara för fina för att göra sådant som att städa toaletter, trots att någon måste göra det, utan bygger också upp och förstärker en social förväntan om de olika jobbens olika värde, och det är denna sociala förväntan som sedan omvandlas till löneskillnader. Ett exempel är den degradering som manuellt arbete har utsatts för genom historien, trots att stora delar av samhället fortfarande är beroende av sådant och att det på många sätt, både psykiskt och fysiskt, kan vara bra för de flesta att utföra sådant arbete. Nedvärderingen rationaliseras inte sällan med omedveten hjälp av den tidigare nämnda fetischismen. Vi påvisar att produkten av någons arbete har ett lågt värde i ekonomin, och förklarar att de därmed också måste vara lågavlönade. Istället för att behöva se personen i ögonen och ta ansvar för den helt subjektiva åsikten att denne förtjänar mindre än någon annan, så kan vi luta oss tillbaka på en skenbart objektiv ekonomi, det vill säga hänvisa till schackspelets regler.
Det finns naturligtvis andra mekanismer i spel, men det undergräver på intet sätt slutsatserna kring hur pengar, motivation och sociala förväntningar hänger ihop. Utan pengarna skulle stigmat kring vissa jobb kunna brytas, och det skulle finnas all anledning att uppvärdera, förenkla, diversifiera, fördela och underlätta de arbetsuppgifter som inte är särskilt angenäma att utföra idag.
Signal och fördelning Pengar kan vara ett sätt att styra produktion, genom att på en marknad signalera utbud och efterfrågan som i sin tur signalerar vad konsumenter vill ha, vilket styr vad producenterna producerar. Det här är givetvis ett sätt att göra fördelningen, men det är inte det enda. När vi pratar om utbud, efterfrågan och prissättning så ser många framför sig en slags flytande realtidsföränderlig historia, men faktum är att de flesta priser inte sätts så i dagens samhälle.
Tänk er en producent av sportsouvenirer – tröjor, kepsar etc. Varje produkt kommer att finnas för ett urval av lag och de kommer att kosta lika mycket. Men lagen kommer inte att vara lika populära! Vissa kommer att sälja bättre än andra. De skillnaderna och förändringarna besvaras oftast med ökad/minskad produktion – inte med prishöjningar på de populära souvenirerna. Redan här ser vi en viss frikoppling mellan de förväntade marknadskrafterna, och vi kan med rätta påpeka att ett sådant system kan fungera helt utan priset, genom att kontrollera åtgång och justera produktion och lagerhållning därefter.
Här kan vi förvänta oss en invändning; vi må kunna beräkna åtgång och justera produktionen i det här isolerade fallet utan priser, men hur mycket kepsar bör vi tillverka, istället för andra produkter? Konsumenternas totala efterfrågan kan vara större än vår totala produktionskapacitet – hur ska vi prioritera där?
Innan vi besvarar den frågan kan det vara värt att först betrakta hur produktionen fördelas idag. För det första är det viktigt att precisera vad efterfrågan faktiskt innebär. Det är nämligen inte bara ett behov, utan ett behov uppbackat av pengar. I det enskilda fallet kan det alltså vara så att en rik person som vill ha en lyxartikel kan signalera en efterfrågan, medan en fattig person som behöver mat, medicin eller någon annan grundläggande trygghet inte har någon efterfrågan. Om vi lyfter blicken lite ser vi också att det här bortom individerna har en strukturell inverkan. Pengar är inte fördelade jämnt i samhället (doh!), och det finns grupper som är betydligt fattigare än andra. Det betyder att vissa delar av samhället – de som redan har mycket – har större inverkan på hur produktionen fördelas än de som har mindre. Det är detta som konsumismens förespråkare ibland kallar att “rösta med plånboken”. Det är ett antagligen oavsiktligt men väldigt träffande sätt att blanda demokrati och ekonomi. Om vi förespråkar demokrati i situationer där människor organiserar sig för att bestämma över gemensamma angelägenheter, borde det inte vara en röst per person?
Vi har redan erfarit att pengar generell sett inte är en belöning för prestation i dagens system. Och även om det var så vi önskade att det förhöll sig, hur skulle vi kunna bedöma prestationen? Har kirurgen som nyss räddade ett liv i operationssalen större anspråk på samhällsproduktionen än gruvarbetaren som riskerade sitt långt under marken? Har dataingenjören som eggad av stundens kreativitet ivrigt hamrar på tangentbordet en naturlig rätt till bättre materiell standard än den deltidssjukskrivna bibliotekarien med kronisk smärta, för vilken varje arbetsdag är en oändlig plåga? Varför saknar hushållsarbete, som fortfarande överväldigande görs av kvinnor, helt värde i detta sammanhang? Sett från ett behovsperspektiv – för det är väl vad det borde handla om – lämnar det nuvarande systemet helt enkelt en hel del i övrigt att önska.
Så åter till prioriteringsfrågan, på vilken svaret redan antytts. Vi har redan demokratisk representation inom den politiska sfären, även om en kan ha många åsikter om dess nuvarande utformning. Men den påverkar bara indirekt våra materiella förhållanden. För att på ett korrekt sätt spegla samhällets intressen, så borde varje person ha lika mycket att säga till om när det gäller produktionsbehoven. Det rimliga vore därför att ställa även detta under demokratisk kontroll. Då riskerar vi inte en situation där golfklubbor eller läskburkar tillverkas när det i själva verket behövs mediciner, bostäder, skolor eller vårdcentraler.
Summering Pengar är en materialiserad form av social kraft. De är en del av ett system som döljer de egentliga relationerna i vårt samhälle, och tar ifrån oss möjligheten att på ett rationellt och jämlikt sätt rikta samhällets resurser. Vi har sett att det som motiverar oss till att skapa är oberoende av och ofta hämmat på grund av pengar. Människors behov är helt skilda från deras ekonomiska resurser och varierar alltid mellan individer, både kvalitativt och kvantitativt. Oftast är det de som inte kan ackumulera större mängder som har mest akuta behov. Det finns ingen som kan bedöma hur en människa ska bidra till samhället bättre än den människan själv, och på samma sätt finns det ingen som kan bedöma de egna behoven bättre än densamme.
Det är inte bara en fråga om rika och fattiga. Det är en fråga om att se det sociala som överordnat, och om att forma ett samhälle för människan, istället för en människa för samhället¹. Kan vi tänka oss ett system där beslut tas demokratiskt av de människor besluten angår, vare sig det gäller hur samhället ska fungera eller vad vi ska producera?
Om vi tror att vi kan det, då tror jag inte att vi behöver pengar. De ger inte tillräckligt mycket med tanke på vad de kostar; vår mänsklighet.
1) Exempel från USA: 40-timmars arbetsveckan anno 1950 är idag reproducerbar på runt 10 timmar. Men idag jobbar heltidsanställda i genomsnitt 47 timmar i veckan. Vad skulle folk från 1950 säga om de fick hoppa till en hypotetisk framtid där de fick välja mellan att jobba 47 timmar i veckan i en för dem okänd, men högre, levnadsstandard, eller att omedelbart gå ner till 10 timmar i veckan? Vad skulle vi säga idag om detsamma?
Relaterad litteratur:
David Graeber – Debt: The First 5000 years
Daniel H. Pink – Drive: The Suprising Truth About What Motivates Us
Förord Det här är en text om människorna i västra Kurdistan, också känt som Rojava. Den handlar om deras kamp för frihet, de problem de ställs inför och de lösningar de försöker formulera. Det är livsöden som av olika anledningar har haft väldigt svårt att ordentligt bryta igenom här i Sverige, och därför tycker jag att det är viktigt att de tas upp.
Mycket av den situation som just nu råder i Rojava har sin grund i inbördeskriget i Syrien och Islamiska Statens (IS) framfart, även om det egentligen bara är kulmen på en lång kurdisk kamp för självständighet. I medierna har framför allt IS dominerat på sistone på ett sätt som ibland är problematiskt. Inte för att det de gör inte är förskräckligt och bör fördömas å det skarpaste, utan för att det är svårt att undgå den våg av islamofobisk retorik som smugit sig in i rapporteringen och kommentarerna kring händelserna. Samtidigt som ingen förnekar de grymheter som IS begår, så är det uppenbart att andra konflikter, med jämförbara konsekvenser för människor, inte alls får samma uppmärksamhet, vilket till exempel är tydligt i den totala bristen på rapportering om det ständigt pågående drogkriget i Mexico [1]. Fokuset på IS framstår i det ljuset som befinnandes längst en skala från välmenande avsky till avsiktligt riktat karaktärsmord på islam och muslimer som helhet, på ett sätt som inte sker när till exempel kristna drogkarteller begår illgärningar. Den här texten sätter fokus på den sidan – som i mångt och mycket också består av muslimer – som vi behöver höra och lyssna på, som kan behöva vårt stöd, men som vi också kan lära oss mycket av.
Nedslag: Yekîneyên Parastina Jinê[2] – Vi strider för de förslavade kvinnorna, för att hjälpa dem att frigöra sig från förtryck.
Orden kunde tillskrivas nästan vilken feminist eller människorättskämpe som helst, men det som skiljer ut just denna är den bokstavliga innebörden, där hon, en ung kvinna vid namn Desine, står i sin uniform utanför den kvinnliga revolutionära gerillagruppen YPJs barracker. Bakom henne står några andra gerillamedlemmar, pratar och skrattar. Ett antal gevär står uppställda mot väggen, medan ett stillsamt duggregn faller från en stålgrå himmel.
Vi befinner oss i Tirbespi, nordöstra Syrien. Numera också känt som Rojava. Gruppledaren Janda, en 20-åring från trakten, visar kamerateamet runt. Hon utgör tillsammans med de andra kvinnorna ortens lokalavdelning av vad som uppskattas vara en organisation med 7 000 – 10 000 medlemmar över hela Rojava.
De är mestadels unga, många i tonåren, även om det finns en del utbildade lärare, föräldrar och kvinnor med andra vitt skilda livsöden. Det de har gemensamt är viljan att strida för sin frihet; både den politiska för hela regionens folk, men också den sociala som kvinnor, i en sedan länge mansdominerad värld. Vad beträffar deras meriter i strid så är det här i dagsläget inte längre några nykomlingar. Sedan YPJ grundades våren 2013 har denna grupp varit inblandad i många strider, dödat fiender, och förlorat kamrater. Kvinnan som grundade just den här lokala gerillagruppen, Warsin, är en av dem som har stupat, och gruppen har valt att ta hennes namn; Martyr Warsins Brigad.
YPJ består enbart av kvinnor, något som har sin grund både i praktiska och teoretiska ställningstaganden. Ute i fält slåss de och samarbetar ofta sida vid sida med sina manliga kamrater från YPG. Men till vardags har det varit en del av kvinnornas frigörelse att kunna utvecklas och ta initiativ på egen hand utan att ständigt behöva undermineras av gamla könsstereotyper.
– I vårt samhälle sågs kvinnorna främst som goda husfruar, fyller Janda i.
– Vi har förändrats. Vi lever, vi lär oss och vi strider. Vi är soldater nu. Men vi kan också utöva vår kultur, vi odlar vår mat; vi lever ett mångsidigt liv.
Desine har många starka åsikter och pratar så fort så att hon knappt hinner andas. Hon är inte bara kritisk mot situationen i den egna hemtrakten, utan har även åsikter om den västerländska synen på frihet.
– Jag tror att kapitalism förslavar kvinnor. Kapitalism drabbade först de europeiska kvinnorna. Jag skulle vilja se att de begärde mer frihet och självstyre och på allvar förkastade förtryck.
Grupper som YPJ, med sin progressiva men i många avseenden västkritiska hållning, kan vara överraskande för många utomstående, men det här är avtryck av en kamp som har pågått länge, och som i sin ofta komplexa samverkan mellan många grupperingar och ideologier behöver lite bakgrund för att falla på plats.
Historia Ända sedan det Ottomanska imperiets dagar har kurderna strävat efter självständighet, vilket resulterat i ett flertal perioder av våldsamma uppror och sammandrabbningar. När imperiet upplöstes vid första världskrigets slut fanns det förhoppningar bland kurderna om att slippa förtryck under främmande makt, men de grusades snabbt när kontentan av nya gränsdragningar och avtal istället resulterade i än grövre förföljelse och förtryck med kurderna nu uppdelade mellan fyra länder; Turkiet, Iran, Irak och Syrien. 1900-talet blev en period av upprepade oroligheter och konflikter utan att permanenta resultat kunde uppnås i självständighetskampen.
Den nutida kampen för kurdisk självständighet förknippas nog av de flesta med PKK, Kurdistans Arbetarparti, som grundades 1978 i Turkiet av bland andra Abdullah Öcalan. Organisationen hade sina rötter i radikala vänsterkretsar och hamnade, präglat av kalla krigets politiska situation, i en auktoritär Marxism-Leninism och en motsägelsefull kurdisk nationalism; å ena sidan förespråkades en internationell kommunistisk revolution, å andra sidan skapandet av en kurdisk nationalstat. Organisationen vann snabbt popularitet, och grundlade vad som skulle bli närmast en idoldyrkan av Öcalan, men anklagades också för att finansiera sin verksamhet via drogtrafficking, för mord, bombdåd och andra våldsdåd både i och utanför Turkiet mot både turkar och kurder, och var från 1984 i princip i öppet krig med den turkiska regimen. Kurderna å sin sida utsattes av den turkiska regimen för upprepade och grova övergrepp i form av rent våld och förföljelse men också diskriminering och institutionaliserat förtryck av det kurdiska språket och kurdisk kultur. [3]
Lite kuriosa i svenskt hänseende är att PKK i ett tidigt skede utpekades som potentiellt ansvariga för mordet på Olof Palme. Men det spåret ledde inte till mer än Ebbe Carlsson-affären. [4]
En viktig vändning i konflikten mellan PKK och Turkiet kom 1998, då Öcalan efter påtryckningar fick lämna Syrien, där han ditintills uppehållit sig, och kort därefter (februari 1999) tillfångatogs i Kenya. Detta skulle visa sig vara början på en förändring i PKKs strategi, och kom till viss del att bli en uppgörelse, åtminstone på pappret, med gamla synder. [5]
Från sin fängelsecell började Öcalan ifrågasätta delar av organisationen; det grova våldet, personlighetskulten, de auktoritära aspekterna och den dogmatiska inställningen i många frågor, däribland t. ex. förhållandet till islam. [6]
Fortfarande en motståndare till kapitalism, men med Sovjetunionens misslyckande och fall i färskt minne, behövdes det nya idéer om vilken framtidsvision frihetskampen skulle presentera. En något oväntad inspirationskälla visade sig bli den amerikanske anarkisten Murray Bookchins skrifter och framför allt dennes politiska program kallat Libertarian Municipalism, som Öcalan inspirerades av när han formulerade sin egen vision; Demokratisk Konfederalism. [7]
Demokratisk Konfederalism Öcalans förvandlingsprocess i fängelsecellen var inte bara en isolerad händelse, utan representerade ett sökande efter en ny identitet som skedde på bred front bland de kurdiska frihetskämparna där de sakta vaknade upp till den postsovjetiska verkligheten med en blodig kamp i bagaget och utan en tydlig idé för framtiden. Man läste ny litteratur och försökte blicka både inåt och utåt, där bland annat rörelser som Zapatistas i Chiapas, södra Mexico, var en praktisk inspirationskälla. Under den här processen började bland annat den implicita egna nationalismen ifrågasättas. Man hade sett hur mycket ont sådant kunde leda till, och ville istället skapa ett fritt och inkluderande samhälle som inte är byggt på en idé om specifika religioner eller etniciteter.
Demokratisk Konfederalism är i mångt och mycket ett uttryck både för hur ett sådant samhälle kan se ut och hur kampen för att nå det målet ska formas.
I korthet bygger detta på att förflytta makt från central nivå ut i kommuner och stadsdelar, i en organisation som bygger på deltagande direktdemokrati på gräsrotsnivå. Sådana lokala organisationer skulle sedan tillsammans bilda konfederationer för att administrera och koordinera gemensamma projekt. De lokala organisationsformerna skulle bli knutpunkten för sociala rörelser, där de kan utbyta idéer, erfarenheter och nå överenskommelser. Denna av Öcalan kallade ”demokratiska modernitet” kontrasteras med en icke fungerande ”kapitalistisk modernitet” där staten är ett verktyg för att tvinga den direkta kontrollen över samhället ur händerna på befolkningen. Istället framhävs social kontroll över resurser, ekologisk hållbarhet, en inkluderande gemenskap oavsett etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet, jämlikhet och frigörelse från förtryckande könsnormer.
Detta har realiserats i praktiken bland annat genom att garantera minoriteter platser i de nyformade råden och att fördela de folkvalda så att det inte blir någon snedfördelning mellan könen. Rådsstrukturen uppmuntras samtidigt rent generellt och etableras som ett permanent och centralt inslag i beslutsfattandet för att på så sätt befästa och utöka det folkliga inslaget. Istället för att vardagen är politik, blir politiken till vardag. Ekologiska samhällen börjar formas, många kooperativ har bildats och socialiseringen av samhället har också fortskridit utanför själva rådsstrukturen. [8]
Det är detta system som är inspirationen för den konstitution och organisation som människorna i Rojava försöker realisera, men det är inte den första platsen där idéerna sjösätts. Allteftersom PKKs strategier skiftade i denna mer frihetliga riktning så började gruppen också implementera delar av konceptet i norra Kurdistan, alltså den del av Kurdistan som ligger i Turkiet. En av strategierna är att bygga de här nya strukturerna i skalet av de gamla, och bygga upp dem parallellt med existerande statliga institutioner, vilket har gjort att maktvakuumet som uppstod i Syrien snabbt kunde fyllas av nya, förankrade modeller, och vilket på sikt ska kunna övervinna nationsgränser och bestämmelser genom fredlig deltagande gräsrotsdemokrati snarare än våld.
Kurdisk frigörelsekamp är sedan PKKs Marxist-Leninistiska dagar starkt influerad av antikapitalism. Marx skrev i Kapitalet att en av förutsättningarna för att det kapitalistiska produktionssättet på allvar skulle slå rot i ett samhälle är dess medborgares dubbla frihet; för det första friheten till sina egna kroppar, så att de kan ingå avtal, och för det andra friheten från de medel med vilka de kan försörja sig själva, vilket därmed tvingar ut dem på marknaden för lönearbete. De stormakter som levererat denna dubbla frihet till Mellanösterns nyligen befriade nationalstater, som Afghanistan och Irak, har också levererat de förutsättningar som bäddat för uppkomsten av grupper som IS. [9]
Detta, tillsammans med de nationalstatsbyggen som från första början splittrat kurderna efter det Ottomanska imperiets fall, bidrar till misstänksamheten mot de lösningar som i väst ses som standardmodellen för befrielse.
Eller som Dilar Dirik, doktorand, forskare och aktivist inom den kurdiska kvinnorörelsen säger det:
– [Demokratisk Konfederalism] försöker vara ett alternativ till den dominerande ordningen; den nationalstats-orienterade, kapitalistiska, patriarkala. Det systemet har misslyckats, det har orsakat så mycket problem och förtryck så att vår nya förståelse av frihet och frigörelse inte kan ske inom samma parametrar. [10]
Nedslag: Befrielse, Dêrîk, 2012 [11]
– Kurdiska liksom våra kristna och arabiska systrar måste förenas för våra rättigheter i denna revolution. Revolutionen är meningslös utan kvinnorna.
Maliha Abdullah, en äldre kvinna i Dêrîk i nordöstra Syrien står i täten för ett demonstrationståg och intervjuas. Det råder en slags beslutsam optimism på platsen, där det tidigare var förbjudet för kurder att samlas i politiska syften. En rad kvinnor applåderar när hon avslutar med att önska folket en seger i revolutionen. Vid en närmare titt så visar det sig att hela den främre delen av demonstrationståget består av kvinnor medan männen går bakom dem. Mustafa Aziz, medlem av Kurdiska Högsta Rådet, förklarar:
– Mödrar¹ marscherar alltid främst, ungdomar och män därefter. Det här systemet är på plats för att visa dem respekt. De har lidit ett dubbelt förtryck; socialt förtryck såväl som politiskt förtryck. Därför leder mödrarna våra demonstrationer.
Rojava Rojava är alltså namnet på västra Kurdistan; den kurddominerade norra delen av Syrien. Området består av 3 osammanhängande regioner som kallas kantoner: Efrîn i väst, Kobanê i mitten och Cizîrê i öst. Regionen är sedan november 2013 självstyrande. Det är svårt att tala om exakt befolkningsmängd, eftersom många har tvingats fly i krigets spår, men siffran kan tänkas ligga någonstans runt 3 miljoner. Kurderna är generellt sett majoritetsgruppen, men det finns andra grupper, däribland araber, assyrier, yezidier armenier och turkar, framförallt i nordöstra delen där det finns städer som domineras av andra grupper eller är helt blandade.
I ett större sammanhang är Rojava den västra delen av Kurdistan, ett område som trots konflikter, förföljelser och fördrivningar fortfarande i stor utsträckning bebos av kurder. Det finns uppskattningsvis över 30 miljoner kurder i världen, med en stor diaspora på runt 1.5 miljoner, varav nära hälften bor i Tyskland.
Den viktigaste politiska aktören i regionen för närvarande är Partiya Yekîtiya Demokrat (PYD), ett parti som grundades 2003, som har ideologiska band till PKK och som anses vara den politiska motsvarigheten av gerillorna YPG och YPJ. PYD har alltsedan inbördeskriget i Syrien startade haft en något komplex relation till en grupp mindre partier som tillsammans går under namnet Kurdiska Nationella Rådet (KNC), med vilka PYD ingår i Kurdiska Högsta Rådet. PYD ansåg att KNC var alltför kontrollerat av presidenten för norra Iraks kurdiska område, Massoud Barzani och dennes parti KDP, och var ovilliga att göra några större eftergifter till dessa grupper. På sistone har vissa delar av KNC skiftat till PYDs sida, och av allt att döma har PYD gått segrande ur striden om makten i Kurdiska Högsta Rådet. Delar av KNC och KDP-sympatisörer har anklagat PYD för att vara Assad-allierade, vilket till största del verkar vara baserat på att en del områden i Rojava lämnades över frivilligt och utan strid i PYDs händer av regimtrogna. Det är svårt att veta vad som är sant i detalj när olika grupper på det här sättet kommer med sina skilda versioner, men intrycket är att PYD har de facto kontroll och överväldigande stöd i Rojava, och att de också står för den frihetliga, oberoende och decentraliserade modellen till skillnad från en mer traditionell hierarkisk modell från KDPs sida.
Den avvaktande inställningen till KDP och dess trupper, de s.k. peshmerga, aktualiserades i augusti 2014 när peshmerga övergav posteringar utanför Sinjar, norra Irak, och tillät IS att avancera mot staden. Tusentals yezidier tvingades fly hals över huvud upp på berget Sinjar, och det var snabba insatser från PKK, YPG och YPJ, som korsade gränsen från Rojava, som till slut räddade många av dessa. [12] Något som förutom beröm till de kurdiska styrkorna från Rojava också har resulterat i att vissa ifrågasätter om västmakterna hjälper ”rätt” grupper i kampen mot IS. [13] Trots en del gnissel har grupperna ändå i olika sammanhang hjälpt varandra, och peshmerga har bland annat hjälpt till med försvaret av staden Kobanê.
Det finns med andra ord många politiska fallgropar i en region som dessutom innehåller flera andra oppositionella grupper och en alltjämt stark Assad-regim, men PYD försöker alltjämt att realisera den av Öcalan och PKK föreslagna demokratiska konfederalismen i regionen.
De tre kantonerna i Rojava. Sedan denna karta ritades i februari har tyvärr stora delar av Kobanê fallit i IS händer – dock inte själva staden.
Avslutning I ett område som kännetecknas av århundraden av imperialistiska intriger, konflikter om olja, påtvingade nationsgränser och sekteristiskt våld framstår de glimtar en får av Rojava som en positiv motpol. Det är väldigt svårt att veta exakt hur situationen är i alla avseenden eftersom det finns så många parter och faktorer som spelar in, men det är svårt att ta miste på de budskap av frihet och jämlikhet som återupprepas av olika människor i området, och som också alltmer verkar ha blivit ledargestalternas och organisationernas motton.
Att Öcalan och PKK är populära även i Rojava råder det inget tvivel om, då det är svårt att hitta en demonstration utan symbolik och porträtt föreställande den frånvarande ledaren. Det är både fascinerande och problematiskt, med tanke på PKKs historia. Det är inte fel att inspireras av förebilder, men om PKK menar allvar med att ge folket sin egen frihet så måste den reella makten både komma och stanna hos folket.
Antikapitalismen är genomgående och spontan i retoriken från folk på gatan, men inte lika tydlig i intervjuer med ledande rådsmedlemmar eller vid en titt på Rojavas nyskrivna konstitution och svår att greppa i praktisk bemärkelse. Det är helt enkelt svårt att veta vad folk menar när de fördömer kapitalismen, hur de ser på alternativen, och hur förankrade de nya idéerna om demokratisk konfederalism är bland folket utanför de omedelbara organisationerna som nu förespråkar den. Exakt vilken väg området kommer att välja är därmed svårt att säga, men förhoppningen är att det blir en folkets väg, inte pådyvlad av utomstående, vare sig det är fundamentalister eller västerländska intressen.
Den modell som testas och sjösätts ses som en väg framåt inte bara för de autonoma kurdiska områdena, utan omnämns som en modell som kan fungera för resten av Syrien, Turkiet och andra delar av regionen. Det är en vision som med sin acceptans för alla kulturer och religioner, med sin feministiska prägel, demokratiska inriktning och med en kritik av ojämlikhet inte bara utgör en ljuspunkt för hela regionen, utan också borde få många västerländska länder att skämmas, detta trots en väldigt akut kris med mängder av flyktingar och väpnad konflikt precis för dörren.
Att världens största statslösa minoritet, efter århundraden av strävan för frihet, har kommit fram till att det inte är en stat de vill ha är en djupgående insikt. Resonemanget är lätt att sympatisera med. Nationalstaten med tillhörande nationalism är grunden för att börja ställa folk i vi-mot-dem förhållanden och en tacksam plattform för främlingsfientlighet, rasism och fascism. Det är inte ett sätt att ge folk makten, utan ett sätt att ta den ifrån dem och i många fall i slutändan att lämna över den i händerna på ekonomiska intressen som inte är ansvariga inför något annat än ekonomin själv. Det finns ingenting progressivt, förenande, mänskligt eller inspirerande i det statskapitalistiska projektet när en tittar på de länder som ytterst representerar systemet idag.
Skulle Rojava, och den kurdiska rörelsen i stort, lyckas uppnå sina uttalade mål så skulle det inte bara kunna vara en vändpunkt för regionen utan rentav en inspirationskälla för folk runtom hela världen.
Men det hela får inte heller bara bli en kuriosa akademisk attraktion för utomstående betraktare av olika politisk åskådning, utan behöver stödjas aktivt genom deltagande i demonstrationer, kontakt med hjälporganisationer [14] och en uppmärksamhet på de få kanaler som förmedlar vad vi kan göra för att hjälpa regionen. Det är inte bara frågan om direkta attacker från bland andra IS, utan också om de stora flyktingströmmarna i grannländerna som kriget har genererat [15][16], däribland många från Rojava-regionen. Om Sveriges erkännande av Palestina var ett fall av ”bättre sent än aldrig” så är det i Rojavas och Kurdistans fall snarare tal om ”innan det är för sent”. Istället för att bara förskräckas över händelseutvecklingen i regionen bör vi ta tydlig ställning för de vars mänsklighet och humanism under svåra förhållanden många gånger får våra egna “öppna hjärtan” att se ganska fjuttiga ut.
1) Jag vet inte om det här är en förvanskning i översättningen, men det har slagit mig att det här uttrycket kan vara problematiskt. Kvinnorna ses som mödrar, alltså inte som sina egna subjekt; männen ses som män. Men en kan också hävda att det är ett sätt att identifiera att just mödrarna lidit det värsta förtrycket, vilket säkerligen är sant. Oavsett vilket, så är det givetvis också så att förändringar kan ta tid, och gamla normer och uttryck kan dröja sig kvar även under nya förutsättningar.
