Det sägs att det krävs en rymdraket för att lämna jorden, men från Cambridge går det att med buss komma till en annan värld på bara knappa timmen.
När jag kommer till hållplatslängan där fjärrbussarna i Cambridge kommer och går, står där redan en grupp studenter med plakat och banderoller, och jag skymtar ryggen på en av mina vänner längre bort. Jag verkar ha kommit rätt. Vi strålar samman och blir till slut 5-6 stycken som sedan tidigare känner varandra från olika sammanhang i stan. Hållplats 16, visst var det där vår buss skulle gå ifrån?
Nej, det var bara uppsamlingsplatsen. Bussen till Yarl’s Wood står en bit bort och väntar. Vi reser oss upp, skakar av oss förmiddagströttheten och börjar gå. Det kompakta molntäcket spricker tillfälligt upp, och just där tittar plötsligt solen fram för ett ögonblick. Vi kliver på bussen. Jag tittar ut mot parken till höger, där en grupp barn iförda västar i olika färger spelar fotboll. Solen skiner ner på dem. På platsen vi ska åka till finns inget solljus – ty den ligger i statens mörka skugga.
Yarl’s Wood är ett gigantiskt förvar för flyktingar som kommer till Storbritannien och söker asyl, eller de som plockas upp vid inre gränskontroller och inte har rätt papper. På anläggningen hålls över 400 människor, främst kvinnor, men även ett antal barnfamiljer. Människorna på Yarl’s Wood sitter instängda inomhus, ofta utan vetskap om hur länge de blir kvar – närsomhelst kan de få besked om att de ska deporteras.
Mer än ett förvar, är det här ett fängelse. Ett fängelse för människor med fel hudfärg, och människor födda på fel ställe. Unga som gamla kvinnor, gravida, och barn. Anläggningen har funnits sedan 2001, men drivs sedan 2006 i vinstsyfte av det privata säkerhetsbolaget Serco, som då vann upphandlingen av driften. Det ligger mitt ute i ingenstans, i Bedfordshire, och har genom åren byggt upp ett ordentligt skamfilat rykte.
Trots att det nästan bara är kvinnor som hålls fångna här så är många av vakterna män. Fångarna har i många fall en otroligt traumatisk resa bakom sig redan innan de hamnar här – inte sällan just med sexuellt våld som en av orsakerna till att de flytt sina hemländer – och är otroligt sårbara när de tas till anläggningen. Där möts de av övervakning, sexuella trakasserier, utpressning, och våldtäkter, vilket leder till oerhört många fall av psykisk ohälsa, självmordsförsök, självskadebeteende, och även ett och annat dödsfall.
Mycket av detta mörkas av företaget – ibland med hjälp av statliga myndigheter. Kvinnornas vittnesmål misstros, och de som anmäler eller vittnar om våldet och övergreppen hotas exempelvis med utvisning. 2014 nekades också FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor tillträde till anläggningen. Inte undra på det, när vad som sker på Yarl’s Wood är ett fruktansvärt rasistiskt och patriarkalt förtryck och våld mot främst just kvinnor.
Vår buss åker genom ett typiskt brittiskt landskap, platt och med böljande fält på båda sidor, och passerar ort efter ort fylld med de karaktäristiska dockhusliknande radhusen i tegel. Framtill tar en kvinna – en av arrangörerna – ton i mikrofonen och berättar om sin egen vistelse i Yarl’s Wood. Uppsluppenhet och förväntan förvandlas för ett ögonblick till ett förebådande gravallvar. Vi är på väg till Yarl’s Wood för att demonstrera mot de fruktansvärda förhållanden som råder där och den människosyn som förvaret representerar.
Det är ångestfyllt för mig att åka tillbaka till Yarl’s Wood, säger hon, men jag känner att jag måste göra det. Det betyder oerhört mycket för kvinnorna därinne att vi finns där utanför. Det ger dem hopp och ork att fortsätta kämpa. Och ni ska veta, att det inte är några svaga kvinnor som sitter där inne. De har varit med om så oerhört mycket. De är vana att stå upp för sig själva och varje dag tillsammans försöka göra motstånd mot trakasserierna och våldet. Tillsammans ska vi stänga ner det där jäkla stället! Vi jublar, och färden går vidare på snirkliga vägar, genom Bedford, och sedan ut i ingenstans.
Några poliskontroller senare är vi framme, när vi svänger runt ett hörn och plötsligt är omgivna av en folkmassa med flaggor, banderoller, ljudanläggningar, visselpipor, trummor och andra slagverk. Vi kliver av till ljudet av ramsor och allt möjligt oväsen – att göra oljud är ett medvetet drag för att göra det så tydligt som möjligt för de på insidan att vi finns där.
Vår buss står längst bak i en lång rad av fordon som kommit från orter så långt bort som Bristol. Vi är fler än jag trodde – det handlar om tusental snarare än hundratal. Vi vecklar ut våra egna banderoller, som en av oss pysslat ihop. På en står det “Hear Me Roar”, på en annan “No Human Is Illegal”, och vi är många som har den senare med oss idag. Ett otroligt radikalt ställningstagande, eftersom inte en enda stat i världen håller med om budskapet. Det är vi mot dem – människor mot institutioner som i grunden drivs av omänskliga och hänsynslösa aspirationer.
Snart börjar folkmassan förvandlas till ett tåg, och vi rör oss mot den plats där demonstrationen ska ske. Det är en upphöjd gräsplätt på andra sidan av anläggningen, närmast flera av de avlånga tvåvåningshus där människorna sitter instängda. Höjdskillnaden behövs, eftersom det flera meter höga stängslet gjorts insynsskyddat till en höjd på nära två meter. Dessutom är fönserglaset på övervåningen täckt med en genomskinlig plast som gör det omöjligt för människorna därinne att titta ut, annat än genom den glipa som uppstår när fönstret öppnas.
När vi börjar nå platsen för demonstrationen och folk sätter igång att ropa ramsor och föra oväsen, märker vi snart också svaret komma från insidan. Det första jag ser när jag blickar mot byggnaden är en hand i en fönsterglipa som viftar med en vit näsduksstor tygbit. Det är en bild som bränner sig fast på näthinnan. Allteftersom fler och fler anländer och stämmer in, blir också svaren från insidan allt intensivare. Vi befinner oss mellan ett yttre och ett inre stängsel, och folk börjar sätta upp banderoller, blommor, ballonger och annat på bägge stängslen.
Samtidigt blir händerna, tygbitarna och de hemmagjorda flaggorna och skyltarna allt fler även i fönstren på insidan. På nedervåningen ser vi vad som verkar vara barnfamiljer, där några barn håller upp skyltar och vinkar. Vi vinkar tillbaka och ropar ännu en ramsa om att fängelset måste stängas. Stämningen är god, musik spelas och folk vinkar, dansar och ropar, men bara en millimeter under ytan ligger också allvaret. Alla vill vara positiva och peppa varandra och människorna på insidan, men under några hjärtskärande moment brister den sköra skiljelinjen.
Det sker främst när en av talarna på utsidan ber demonstrationen att vara tyst – att det är vår tur att lyssna. Efter några förvirrade ögonblick, där varken vi på utsidan eller de på insidan riktigt greppat vad som är på gång, och där spridda rop hörts från båda sidor, faller saker plötsligt på plats. Talaren vid megafonen ropar:
“Yarl’s Woods kvinnor – vi hör er. Vad vill ni säga oss?”
Efter några sekunder kommer svaret:
“Frihet!”
Vi jublar på utsidan, men det är också här det brister för många, och de tvingas torka tårar från kinderna eller ta på sig solglasögon trots att solen bara sporadiskt tittar fram. Vi ropar sedan växelvis – utsidan till insidan, och insidan till utsidan: “Shut it down!”
En stund senare blir det dags för kvinnor från insidan att göra sina röster hörda via telefon. Det blir svårt att urskilja allt som sägs, det börjar ofta trevande med ett “Hello..hello?” och följs sedan av en flod av beskrivningar av upplevelser och rop på frihet. Några är mer upplyftande än andra, som när någon högt och tydligt förmedlar följande till utsidans stora jubel: “Thank you for being here. God bless you. We love you.”
Demonstrationen fortsätter i ett par timmar, och efter att de flesta talat klart och när många skrikit sig hesa, går vi ner till stängslet, där många under hela dagen stått och måttat sparkar – en symbolisk men väldigt terapeutisk handling. Vi sparkar så att det skakar, och rasslet från hundratals sparkar blir som ett muller som stiger upp mot himlen. Trots den positiva känslan av att vara här, av att skapa uppmärksamhet kring denna brutala människoförnedring, och trots att vi med vår närvaro ger hopp och energi till de som hålls i förvar på insidan, så står helvetesbyggnaderna kvar. Frustration.
Sedan börjar alla sakta packa ihop, och bege sig tillbaka till bussarna. Vi lämnar kvar graffitimeddelanden, ballonger, banderoller, klistermärken och blommor på stängslet bakom vilket de andra finns, de som blir kvar. Vi reser tillbaka genom fälten och småstäderna, vi reser den korta sträckan från helvetet till vardagen. Tillbaka i Cambridge börjar vi promenera hem. Några band ska spela Clash-covers på en pub i närheten om en timme eller två. Jag lovar att försöka komma om jag inte är för trött.
Vi går sakta genom staden och försöker sätta ord på dagen. Jag berättar om ett podavsnitt jag nyligen lyssnat på om solidaritetskamp i Palestina. Om hur de som åkte ner kände skuldkänslor när de sedan lämnade det ockuperade området som var andras vardag – andras fängelse. Vi hade just upplevt något liknande men i miniatyr. För några ögonblick var vi förenade med de modiga kvinnor, män och barn som försöker överleva statens brutalitet bakom Yarl’s Woods väggar.
Sedan åkte vi hem, och kullen utanför förvaret blev åter ett tyst och stilla vittne till de fasor som människor utsätter andra människor för. Till den rasism, sexism och nationalism som är så fundamental för den ideologi som rättfärdigar det som händer innanför staketen och murarna – som rättfärdigar att människor födda på fel plats, med fel hudfärg, utan rätt papper, eller på grund av något annat, saknar människovärde.
Jag kom hem och lade huvudet på kudden. Vaknade 45 minuter senare och släpade mig upp för att göra en kopp te. Det blev inga Clash-covers denna lördagskväll. Jag tog en macka, satte mig vid datorn, och började lägga över några bilder från mobilen. En timme bort förberedde sig människor på ännu en natt av övervakning, trakasserier, ovisshet och frihetsberövande.
Det jag fick uppleva denna dag var bara en skymt in i en mörk verklighet. Jag kommer aldrig att kunna förstå – verkligen med hela kroppen begripa – hur det känns att vara en av dem som hamnat på fel sida. Jag vet inte heller hur vi ska riva de här murarna, både de fysiska och de sociala, som gör allt detta elände möjligt. Men en sak tror jag mig ändå veta.
Om vi ska kunna riva dem, så kommer det bara kunna ske om vi bygger vår politik på en grund som utgår från vår kapacitet till empati, vår förmåga att uttrycka solidaritet och vår benägenhet till inbördes hjälp. En politik som utgår från vår omedelbara empati och aldrig under några som helst omständigheter låter den praktiska medmänskligheten kompromissas bort i pragmatismens, ideologiernas eller andra abstraktioners namn. Inte förrän då kan en slogan som att ingen människa är illegal bli verklighet på riktigt.
Det är ett misstag att tro att det här handlar om idealism. Att utgå från våra finaste benägenheter och underifrån försöka bygga strukturer som bejakar dessa, är det mest praktiska som finns.
