Etikett: polidikt

Ibland skriver jag om samhället på något som är en blandning av vanlig text och dikt.

Eldcirkeln

det finns i grunden
tre sorters eld

den första bränner ner det fina
som vi kämpat för och trodde på
speglar sig i tårarna
som vi försöker släcka med
tills det inte längre går

den andra värmer oss i kylan
en lägereld en stilla sommarnatt
speglar sig i våra hjärtan
snirklar sig mot himlen
och dansar med vårt skratt

den tredje, den ser jag nu på horisonten
och jag frågar
vad är det som sker?
du svarar
det är morgonen som gryr
nattens portar stänger
yrvaket ser jag mig omkring
har vi sovit så pass länge?

och allting står i brand igen

På gränsen

Vad finns det mer att säga, efter en vecka där allting har sagts? En vecka där människor, på skärmar, i tryck, med sorg i blicken, med misstro i sina ansikten, sett andra människor, på flykt, på strand, i vatten, dö och leva på hoppet om en bättre framtid.

Det är jag som ligger där, död, tre år gammal, på den turkiska kusten. Det är jag som gråter med mitt barn i famnen i en grekisk hamn. Det var jag som dog, som kvävdes, i lastutrymmet på en bil i Österrike, och det var inte på grund av hen som körde, utan på grund av de som inte släppte fram mig på något annat sätt. Det är jag som försöker klättra över en mur, över ett stängsel som håller mig ute.

Ändå krävs det tydligen toppmöten för att bestämma att en människa är mer värd än en linje godtyckligt dragen i sanden. Det må vara självklart att så är fallet, men ändå stödjer nästan alla människor konstruktioner och organisationer vars uttalade mål och syfte är bland annat just sådana omänskliga restriktioner. Det självklara, när det möter vår verklighet, blir därmed kontroversiellt. Men det är inte vår känsla det är fel på, utan det samhälle vi alla vuxit upp i och bidragit till att upprätthålla. En genuin lösning kommer vi aldrig att hitta förrän vi helt enkelt erkänner det uppenbara. No borders. No nations.

Husby

Trasiga hjärtan kommer alltid att vilja förstöra. Säger nån att det är fel så missar hen poängen.

Trött på att läsa krönikor som polariserar, svartmålar, demoniserar. Som under tunn fernissa gör skillnad på folk och folk.

För det spelar ingen roll om det sker i Paris förorter, i norra London eller i Husby. Den enda gemensamma faktorn är den situation som folk på dessa ställen befinner sig i. Den desperation och frustration som dagens samhälle, dagens system, orsakar.

“Varför tror ligisterna att de har rätt att slå sönder och bränna andras egendom?” tjuter någon förnärmat.

Jag kan berätta vad som krävs för att sätta eld på världen.

Det behövs en hel del bränsle; brist på meningsfulla aktiviteter, brist på möjligheter till självförverkligande, arbetslöshet, diskriminering, fattigdom, segregation, självförakt, frustration, hat, rundgång. Sen krävs det bara en liten, nästan obetydlig, gnista.

Allt brinner upp, alla pekar finger. Men maktstrukturerna förblir brandsäkra och osynliga. Fler poliser. Sätt dit de jävlarna. Hårda straff. That will show them. Sen när småsyskonen vuxit upp i söndertrasade, dysfunktionella familjer i hopplösa miljöer… BRYT! Så tar vi allt från början igen. Tystnad, tagning… tegelsten.