Etikett: politik

För några år sedan angreps en 28-årig kvinna av biljettkontrollanter i Göteborg, i vad som bara var kulmen på en period av tvivelaktiga ingripanden och impopulära arbetsmetoder från de av Västtrafik inhyrda vakterna. Till slut drog man in vissa kontroversiella kontrollmetoder, som exempelvis de så kallade hållplatskontrollerna. När vakterna sedan utbildades, kontrollerna återinfördes och Västtrafik utlovade “ett trevligt bemötande” så trodde man kanske inte riktigt att vi idag skulle stå med ett fall där en busschaufför misshandlats och förödmjukats av kontrollanter.

Men det här är ingenting som är isolerat till något enskilt vaktbolag eller till Västtrafik. Varhelst det finns kontrollanter, spärrar och avgifter som hindrar fattiga från att röra sig fritt i sin omgivning och försvårar resorna för andra, så har det funnits problem med hot och våld mot människor som inte kan, vill eller glömt att betala. Ständiga prishöjningar – nu senast till hösten i Stockholms Lokaltrafik, där ett månadskort kommer att kosta 900 kronor från 1:a September – stänger dörren för allt fler som behöver använda kollektivtrafiken i sin vardag. Det är egentligen det stora problemet, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt, och biljettkontrollernas impopularitet endast en aspekt av detta.

Det finns förstås alternativ till denna utveckling, och det har länge funnits en rad tydliga röster för fri kollektivtrafik som dock sällan får den uppmärksamhet de förtjänar. Senast i raden av de med tillgång till rampljuset som höjt rösten i frågan är Leif Pagrotsky, som i en debattartikel argumenterat för en alternativ finansiering av kollektivtrafiken. [1] Även om andra länge sagt i princip samma sak, så är det förstås bara välkommet att Pagrotsky nu reagerar, och han för ett väldigt bra resonemang kring kollektivtrafikens roll:

Kollektivtrafik är en fullständigt nödvändig del av livet i en storstad […] ungefär på samma sätt som en hiss är nödvändig för att ha ett högt hus. Men när det gäller hissen i det höga huset är det ingen människa som skulle komma på idén att sätta upp vändkors, spärrar och biljettkontrollanter för att ta avgift per tur. [2]

Pagrotskys tredelade finansieringsförslag, med små höjningar på arbetsgivaravgift, landstingsskatt och skatt på hyra av kommersiella lokaler kan egentligen ses som ett “proof-of-concept”, det vill säga ett sätt att visa hur små åtgärder som faktiskt skulle finansiera nolltaxa. Det finns säkert ett dussin andra metoder som skulle fungera minst lika bra. Dessutom sparas mycket resurser bara på att sluta med de besvärliga kontrollerna och skrota de dyra systemen – det är just nu resurser som helt går till spillo och skulle kunna användas mycket bättre. Därför är det mer relevant att diskutera fördelarna med själva grunden i förslaget – den fria kollektivtrafiken.

Den viktigaste fördelen är den öppning som detta skulle medföra för marginaliserade grupper i samhället. Många är idag beroende av kollektivtrafiken, medan andra redan är isolerade och cementeras i sin alienation på grund av de skenande priserna. En tillgänglig kollektivtrafik skulle öppna upp staden för dessa människor, något mycket positivt och välkommet som en i en rad nödvändiga åtgärder för att bekämpa ojämlikhet, segregation och utanförskap. Med rätt finansiering skulle nolltaxa även innebära en fördelningsmässigt positiv effekt, eftersom det blir marginaliserade grupper som låginkomsttagare och kvinnor som gynnas mest. [3]

Vi är många som anser att samhällsfrågor inte kan reduceras till att räkna pengar, men även de som tenderar göra det glömmer ofta att nämna de positiva konsekvenserna som fri rörlighet för alla människor skulle medföra när människor istället för att betala för resan eller stanna hemma, kan resa och lägga pengarna på något annat de behöver. Dessutom finns aspekter långt viktigare än de ekonomiska som sällan fångas upp – som att människor kan besöka varandra och få möjligheten till ett bättre socialt liv.

Att frågan om nolltaxa är ideologiskt laddad framgår inte minst av att exempelvis DN, där Pagrotsky först släpptes fram, publicerade ungefär fem debattinlägg och ledare som sågade förslaget. Taktiken tycks vara att visa upp åsikten för att sedan dränka den i ett antal näst intill identiska motargument. Tänk hur annorlunda bilden sett ut om fem artiklar positiva till nolltaxa ställts mot en negativ. De argument som tas upp [4] har i stor utsträckning redan besvarats av exempelvis Planka.nu [5], men det är ändå värt att titta närmare på några saker.

I en ledare signerad Johannes Åman 19/5, låter det till exempel såhär:

[E]nligt trafikforskare vid KTH är den gruppen [som lämnar bilen] mycket mindre än man skulle kunna tro. Vid en taxesänkning som ökar kollektivtrafikresandet med 10 procent har inte mer än 2–3 procent övergått från att köra bil. Resten av ökningen kommer från gående, cyklister och personer som tidigare inte skulle ha gjort resan.[6]

Dagen efter får två forskare från KTH chansen att såga nolltaxa, och de hänvisar då direkt till statistiken.

När det gäller nolltaxa i kollektivtrafiken visar många studier att resandet visserligen ökar mycket (med cirka 25 procent enligt SIKA:s utredning från 1999), men att de tillkommande resenärerna är personer som tidigare gått eller cyklat eller personer som gör helt nya resor. Bilisterna påverkas däremot i mycket begränsad grad […] [4]

Rapporten från SIKA [7], som händelsevis inte är helt lätt att få tag på, är också bra mycket ödmjukare än när den blivit till ammunition på en debattsida:

Bland annat redogörs för beräkningsresultat från ett antal modellkörningar. Dessa ska betraktas som räkneexempel och tolkas med viss försiktighet. De ger inte några exakta svar på frågan om vilka effekter som olika typer av åtgärder faktiskt skulle medföra om man genomförde dem i praktiken, men de indikerar på ett översiktligt sätt kraftfullheten hos olika åtgärder.

Just det, undersökningen är en modellkörning, och, för att ta det på ren svenska, måste tas med en rejäl nypa salt. Vidare riktar rapportens negativa ton endast in sig på nolltaxans effekter för att minska biltrafiken. Detta beskrivs som en inte särskilt kostnadseffektiv åtgärd – ur den synpunkten. Men nolltaxa handlar ju som vi redan sett om mycket mer än minskad bilism – det är klart den blir ineffektiv om man räknar alla kostnader men bara de miljömässiga fördelar som ändringen medför.

Vad säger då själva siffrorna i rapporten om nolltaxa?

– Att kollektivresandet skulle öka med runt 25 procent

– Av de nytillkomna resorna är 55 procent helt nya resor, 32 procent bilister och 14 procent gående eller cyklister¹. Johannes Åman har alltså inte bara trollat med statistik, utan, om vi är snälla i vårt antagande, med en freudiansk felskrivning förvandlat procentenheter till procent när han påstår att endast 2-3 procent “övergått från att köra bil”.

Siffrorna visar alltså istället att många som tidigare inte haft råd skulle kunna resa, och av de nya kollektivtrafikanterna är det därefter klart fler som var bilister än gående eller cyklister. Men vill man att siffrorna ska se sämre ut så rapporterar man förstås bara hur litet bortfallet procentuellt sett är för biltrafiken – bilarna är ju långt fler än de gående och cyklisterna, så en låg procent är ändå många bilar. Siffran, 7 procent minskad biltrafik, är ändå inte försumbar, och är i sig själv en tydlig positiv effekt – en av de många pusselbitarna av positiva socioekonomiska och ekologiska effekter, som inte bör bedömas på egen hand, utan tillsammans med alla de andra positiva effekterna.

En som inte hymlar med var han står är moderata trafiklandstingsrådet Christoffer Tamsons, som häromdagen dömde ut utbyggnader av tågtrafiken norrut för att, ja, de som bor där räknas helt enkelt inte. [8] Om Pagrotskys förslag på nolltaxa hade han följande att säga:

Vilka andra delar av vårt samhälle tycker vi är så behjärtansvärda och så viktiga […] att hela den kostnaden ska dras på skatten? […] Jag kan tänka mig, om vi tar Leif Pagrotskys principer och drar dem till sin spets, varför ska det inte gälla boendet, varför ska det inte gälla maten vi äter, varför ska det inte gälla kläderna vi har på kroppen? [2]

Det är visserligen charmant att Tamsons här öppnar dörren för diskussionen om full kommunism, men vad det här i klarspråk säger är egentligen något helt annat. Det ideologiska motståndet mot gratis kollektivtrafik handlar om att människor ska värderas olika utifrån vilka ekonomiska resurser de lyckats tillskansa sig. Men alla som vill se ett samhälle där själva människovärdet istället står i centrum bör veta att det inte är i motprestationskrav som ett solidariskt samhälle börjar, utan i det villkorslösa löftet om att få samma förutsättningar som alla andra – och därmed möjligheten att bidra efter egen förmåga.

Bland övriga argument nämns ofta överkonsumtion eller en oro för att tappa “värdefull information om resenärernas önskemål” när priserna, spärrarna och vakterna tas bort. Det man alltid glömmer är att priser och betalningar inte nödvändigtvis representerar resenärernas önskemål. Om få åker med en dyr linje, så kan det lika gärna bero på att de inte har råd, som på att de inte så önskar. Det här är ett generellt problem för prismekanismer – “efterfrågan” naturaliserar en slags föreställning om att bara de människor som kan backa upp sina behov med ekonomiska medel faktiskt har relevanta behov. Men när vi pratar om så grundläggande saker som möjligheten att röra sig fritt i sin närmiljö – och inte om någon slags onödig lyxkonsumtion – så är frågan huruvida en individ själv kan bära den kostnaden helt felställd. Det är som att krasst konstatera att en fattig döende människa inte hade någon efterfrågan på en livsviktig operation.

Överkonsumtion handlar då egentligen om den faktiska konsumtionen som invånarna anser sig behöva när det gäller vissa grundläggande tjänster, utifrån sina egna ytterst personliga förutsättningar. Systemet är också i viss utsträckning självreglerande – vem skulle tycka att det var kul att utan någon speciell anledning åka kollektivt i rusningstrafik? Utan prismekanismen får man istället ett ärligare mått på de faktiska behoven, och hur de behoven ser ut kan exempelvis biljettkontrollanter omskolade till trivselvärdar undersöka. Därefter kan man gemensamt och demokratisk besluta huruvida en utökning av kollektivtrafiken är såpass viktig så att mer samhälleliga resurser ska läggas på detta.

Vad finns det då för möjligheter redan idag för de som drabbas och marginaliseras av de ständiga prishöjningarna? En sådan är Planka.nu, ett nätverk av grupper som bland annat via sin p-kassa organiserar resenärer för självreduktion av priser i kollektivtrafiken:

Självreduktion (ibland: autoreduktion) är en strategi för att kollektivt kontrollera priser. Självreduktion är ett sätt för konsumenter att sätta rimliga priser på nödvändigheter som exempelvis kollektivtrafik, hyra, el och för producenter att bestämma en rimlig produktionstakt.

Planka.nu:s p-kassa är ett exempel på vad självreduktion kan vara för någonting. Vi går ihop gemensamt och sätter en nivå för hur mycket vi kan betala för att kunna resa tryggt i kollektivtrafiken, exempelvis 100 kronor per månad. Pengarna går tillbaka till den som driver kollektivtrafiken i takt med att medlemmarna i kassan åker fast. Därmed har vi satt vårt eget värde på kollektivtrafikresan, med målet att finansieringen ska ske på ett rättvist sätt. [9]

På detta sätt kan grupper som redan befinner sig i en socioekonomiskt utsatt situation och de som av ideologisk övertygelse aktivt vill kämpa för detsamma gemensamt hjälpas åt för att justera prisnivåerna, med gratis kollektivtrafik som långsiktigt mål. Gratis kollektivtrafik är en fullt realistisk och genomförbar åtgärd, som i grund och botten handlar om huruvida samhället ska se till människors behov, eller ytterligare stigmatisera grupper som redan är offer för systemets omänskliga logik.

---

[2] Debatt i SVT (med kommentarer från Planka.nu) https://vimeo.com/128415035

[3] http://planka.nu/wp-content/uploads/2010/03/KNA_av_nolltaxa_i_sthlm_la%CC%88ns_kollektivtrafik-_Sofia_Larsson.pdf

[4] http://www.dn.se/debatt/repliker/nolltaxa-ar-orealistiskt-oekonomiskt-och-orattvist/

[5] https://planka.nu/2015/05/21/nolltaxa-ar-realistiskt-ekonomiskt-och-rattvist/

[6] http://www.dn.se/ledare/signerat/johannes-aman-gratis-resa-med-sl-en-bjorntjanst/

[7] Storstaden-och-dess-transporter-SIKA-1999

[8] http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/tamsons-m-satsa-inte-tagpengarna-pa-norrland

[9] http://planka.nu/vad-tycker-vi/sjalvreduktion/

Inledning
När en läser om de moderna frihandelsavtalens relativt unga historia, så är det lätt att känna sig som i en orwellsk roman. Frihandelsavtal har nämligen sällan varit fria, de har handlat om mycket annat än handel, och de har inte varit avtal i den mening att de parter som berörs på ett legitimt sätt bör vara representerade när ett avtal förhandlas. Efter att ha studerat argumenten, effekterna och historiken kring frihandelsavtal är det lätt att hålla med om att “alla ord i frasen är falska”, som Noam Chomsky nyligen uttryckte det i en intervju. [1]

Prognoserna angående hur mycket jobb och tillväxt avtalen ska skapa baseras på komplicerade och osäkra modeller med idel inbyggda antaganden, vilket ofta ger väldigt olika resultat mellan olika studier. Lite som långtidsprognoser för väder, helt enkelt. Ändå lovar politiker och företrädare för kapitalet vackert väder, trots att det ofta även i efterhand råder oenighet om de generella ekonomiska effekterna av sådana avtal. Samtidigt oroas otaliga gräsrotsorganisationer inom alla möjliga sociala fält för de faktiska konsekvenserna av avtalen. Det finns en uppenbar dissonans mellan vad många vanliga engagerade människor upplever och vad de som styr försöker åstadkomma. För att reda ut varför det förhåller sig på det viset är det bäst att börja från början.

Redan under Adam Smiths och David Ricardos tid, i slutet av 1700-talet, började röster höjas för fri handel i de dåvarande merkantilistiskt och protektionistiskt dominerade stormakterna. Det är lite av en historiens ironi att de länder som idag, gärna främst för länder i globala syd, föreslår¹ avregleringar och frihandel själva blev framgångsrika under protektionistiska förhållanden. På så sätt har frihandelsavtal i modern tid används för att sänka tröskeln för internationell handel genom att minska tariffer (det vill säga skatter på export och import), öppna upp länder för utländska investeringar och ”harmonisera” olika länders eller områdens lagstiftning.

NAFTA är det kanske mest kända frihandelsavtalet. Det är ett avtal mellan USA, Kanada och Mexiko, och sjösattes 1:a januari 1994. Avtalet var så populärt att ett uppror bröt ut i Mexiko samma dag. Det var EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional), eller kort Zapatistas [2], som dagen till ära skickade ut sin första kommuniké och intog ett antal städer i den södra delen av Mexiko, känd som Chiapas, med krav på självbestämmande samt social och ekonomisk rättvisa för den redan hårt ansatta ursprungsbefolkningen. Drygt 20 år senare kan en konstatera att NAFTA inte var någon fantastisk jobb- eller tillväxtmotor [3], medan de fattiga på alla sidor gränserna blivit allt fler och allt fattigare. Det hela är dessutom i Mexikos fall omgärdat av en våldsepidemi som sällan uppmärksammas [4] – vilket var precis vad marginaliserade inhemska grupper som Zapatistas fruktade. Kanada, å sin sida, har nyligen mottagit en stämningsansökan på 250 miljoner dollar för att de inte omedelbart ville tillåta så kallad hydraulisk spräckning (fracking) i Quebec-området. [5] Det är lite som en piñata som bara ger och ger.

TTIP
Här kommer TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership – in i bilden. TTIP är i grunden ett avtal som många andra moderna frihandelsavtal. Det får just nu en del uppmärksamhet för att det är ett mycket omfattande avtal mellan USA och EU. Vid sidan av detta finns även i princip färdigförhandlade CETA, som är ett liknande avtal mellan EU och Kanada. De båda avtalen handlar i grunden om att minska handelsbarriärer – men inte bara det, för de innehåller nämligen mycket mer än så. Här börjar också problemen att bli synliga. Eller kanske snarare tvärtom – inte tillräckligt synliga. Transparens är nämligen knappast ett ledmotiv för den här typen av verksamhet. Allmänheten i de berörda områdena har bara glimtvis, ofta genom läckor eller jämförelser med tidigare avtal, kunnat ana vad som är på gång, och dessutom bör tilläggas att det sken vilket intressenterna – både politiker och kapitalet – vill ge av avtalet knappast kan sägas vara representativt för vad det faktiskt innebär.

TTIP förhandlas alltså mellan USA och EU, och redan där finns det anledning till oro. Förhandlarna och hela EU-byråkratin är så fjärran från vanliga människors vardag, inflytande och medvetande att det är lätt att undra vem de egentligen företräder. Det finns redan stora problem med den lobbyism, brist på transparens och toppstyrning som plågar hela EU-projektet. I Bryssel verkar cirka 30 000 lobbyister, och de utövar ständigt påtryckningar på parlamentarikerna och andra funktionärer för att få igenom sin agenda. En agenda som inte har någon demokratisk förankring, eftersom företag inte är människor, och demokrati betyder folkstyre. Det finns de som förtjänstfullt synliggjort alla dessa problem, både i övergripande dokumentärer, såväl som exempelvis utmärkta frivilligorganisationen Corporate Europe Observatory. Otaliga konkreta exempel har rapporterats; lobbyistdominans i expertgrupper; brist på insyn kring ekonomiska bidrag; svängdörrar mellan byråkrati och kapital; samt en mängd andra odemokratiska utfall och skeenden. [6] [7] [8] Det hela har i vissa fall gått så långt att (i detta fallet amerikanska) storföretags egna lagförslag och tillägg klippts och klistrats rakt in i ny EU-lagstiftning. [9]

När det gäller själva förhandlingarna så har många bilden av att det i huvudsak handlar om att minska eller ta bort tariffer, vilket är en klassisk frihandelsåtgärd. Det är också ofta det som framläggs som en försäkran till de som är oroliga att standarder för mat, miljö, djurskydd, ekonomisk säkerhet och annat kommer att undergrävas för att amerikanska företag lättare ska komma in på den europeiska marknaden eller vice versa. Det är ju bara skatter på export/import som ska minimeras! Det är dock ett helt felaktigt påstående. Undersökningar som gjorts av självaste EU-kommissionen visar att tariffer bara utgör en marginell del av förtjänsterna med avtalet. De är nämligen redan låga i de flesta fall, och det är istället ”harmonisering” av standarder och regelverk som ska ge de stora ekonomiska skjutsarna som förutspås. [10]

När toppstyrda förhandlingar omgärdade av högsta sekretess, med tunga lobbyister för storföretag inblandade på båda sidor, skickar ut signaler om att ”harmonisera” regelverk kan en lätt få intrycket att försämringar av standarder hos den part som har en högre standard kommer att bli en konsekvens, vilket många organisationer också uppmärksammat. [11] Det kan ske direkt, genom att standarden anpassas och omskrivs på ett sätt som kan tolkas mer fördelaktigt av juristerna, eller indirekt, genom att tillträde till marknaden för nya aktörer, som inte behöver följa lika strikta regelverk, helt enkelt resulterar i en utslagning av de inhemska aktörerna och som följd antingen tvingar fram sänkta standarder retroaktivt eller eliminerar den lokala konkurrensen. Det här är risker som inte ens EU-parlamentets egna utredningar förnekar. [12]

Här kan det vara viktigt att påpeka att standarder mellan USA och EU på flera väsentliga områden, som till exempel miljö, mat, jordbruk och djurhållning skiljer sig åt oerhört mycket, oftast till det sämre i USA. Men vem vet, amerikanska och europeiska lobbyorganisationer kanske pressar på för att höja kraven på sina egna industrier. Det finns andra områden där samma indirekta konsekvenser kan få allvarliga effekter, till exempel vad gäller privatiseringar eller offentliga satsningar. Även om det, som förespråkarna bedyrar, inte står rakt ut att dessa saker ska monteras ned, så finns det mycket som tyder på att det blir lättare att privatisera och svårare att göra offentliga satsningar, när företag exempelvis får utökade rättigheter att utöva utpressning mot stater genom mekanismer som är en del av TTIP. Enligt nyligen läckta uppgifter finns det också en del i avtalet, ett så kallat ”regulatoriskt utbyte”, som kommer göra det svårare att få igenom lagstiftning eftersom den ska gå igenom en screeningprocess. [13] Ansvariga för screeningprocessen – ja, ni gissade rätt – kommer inte att vara folkvalda utan en grupp byråkrater. Ännu en kul instans där vi antagligen får se en hel del folk med anknytning till stora multinationella företag.

Dessutom råder på flera andra områden stor oro för vad avtalet kan få för konsekvenser. Bara härom året röstades det obehagliga ACTA ner i EU-parlamentet efter högljudda protester inte bara från gräsrotsorganisationer, utan även från bland annat EU:s egen utredare. [14] ACTA var tänkt att utvidga immaterialrätten på ett sätt som skulle gynna stora bolag och äventyra ett fritt internet, vår integritet, möjligheten att förse fattiga länder med mediciner, och mycket annat som vi ofta tar för givet. Vi vet nästan ingenting om immaterialrätts-delen av avtalet i TTIP, men att döma av de delar som läckt från det snarlika TPP (ett avtal mellan USA och ett antal andra stater) så kan det vara precis hur illa som helst – i klass med ACTA eller värre. [15]

Som synes är TTIP långt ifrån bara ett frihandelsavtal, utan ett avtal som berör oss alla och som kan komma att påverka vår vardag och våra samhällen på många olika plan. Ändå har vi inte ens berört den kanske värsta och mest kontroversiella delen av avtalet. Inuti frihandelsavtalen har det nämligen blivit allt populärare att bygga in något som kallas för ett bilateralt investeringsavtal. Sådana avtal var länge relativt obskyra, och avsåg främst att skydda internationella investeringar från ”orättvis behandling”, i områden där social, politisk och ekonomisk instabilitet rådde. Ansåg ett företag sig orättvist behandlat, så kunde det dra landet inför en tribunal och kräva ersättning. En sådan tvistmekanism kallas för ISDS, Investor-State Dispute Settlement.

Från en undanskymd tillvaro, där väldigt få tvister löstes på detta sätt, har fenomenet exploderat, vilket medfört att strålkastarljuset har kunnat riktas mot precis hur ogenerat antidemokratiska, hemlighetsfulla och elitistiska dessa procedurer är. [16] För det första så har tolkningarna och avsikterna med dessa avtal grovt förvrängts. Som ett exempel innehåller det typiska avtalet en klausul som säger att utländska företag inte får exproprieras. Detta var ett sätt att säkra internationella storföretags rätt mot fall av nationalisering i fattiga länder som försökte återta kontrollen över sina naturliga tillgångar, eller mot snabba sociala och politiska omslag i av kolonialism destabiliserade områden. En överblick av västerländska företags rovdrift och brott mot mänskliga rättigheter runtom i världen ligger utanför omfånget för denna artikel, men en behöver inte se längre än till exempel United Fruit Company (dagens Chiquita) och andra amerikanska företags hänsynslösa exploatering för att vara av uppfattningen att expropriering av internationella företag kan vara fullt befogad.

Tycker en inte det, så är det fortfarande väldigt troligt att en ställer sig högst tveksam till hur klausulen faktiskt används. Från den ursprungliga betydelsen har termen ”expropriering” nämligen expanderats till att innefatta både potentiella framtida vinster, och exempelvis skatter som inte ligger i linje med en ”internationellt erkänd standard”. Företag stämmer nu stater på grund av miljölagstiftning, antiröknings-kampanjer, höjda löner, moratorium på hydraulisk spräckning, eller, som exempelvis Vattenfall under ett snarlikt avtal, när opinionen i Tyskland i efterdyningarna av Fukushima-katastrofen vill avveckla kärnkraften och regeringen för en gångs skull är lyhörd. Det hela gör narr av lokala regelverk och demokratiska processer, och lyfter ut saker som rimligtvis hör hemma på lokal nivå till ett globalt och toppstyrt ekonomiskt-byråkratiskt maktspel.

Som lagtexterna numera tolkas så har dessa avtal dessutom några tragikomiska konsekvenser. Att utländska företag måste behandlas ”lika” med inhemska har konsekvensen att företagen nu har större rättigheter än människor. En utländsk medborgare får ju inte alls automatiskt samma rättigheter som en inhemsk medborgare. Dessutom är det bara utländska företag som kan utnyttja ISDS, vilket många länder mycket riktigt har uppmärksammat som en rejält bisarr effekt av det hela, eftersom det de facto blir en fördel för de utländska företagen.

Än värre blir det när vi tittar på vad dessa tribunaler faktiskt är. För det första är det ett helt och hållet ensidigt verktyg, eftersom företag kan stämma stater men inte tvärtom. Beslutet tas av tre internationella jurister, som förvisso utses av de respektive parterna (den tredje utses av de två första), men som alla kommer från stora firmor som främst representerar just multinationella företag. Det finns historiskt ingen insyn, ingen domare, ingen jury, det går inte att överklaga, och förstås inte att påverka för allmänheten. 15 skiljedomare har hanterat 70% av de stora tvisterna, och 55% av alla tvister. I en ursinnig krönika från härom året signerad George Monbiot återfinns ett citat från en av dessa jurister:

”När jag vaknar på natten och tänker på skiljedomsförfarandet, så upphör det aldrig att förundra mig att suveräna stater har gått med på medling av investeringstvister över huvud taget… Tre privata individer anförtros makten att utan någon begränsning eller möjlighet till överklagan granska en regerings alla åtgärder, alla domstolsbeslut, samt alla lagar och regleringar som härrör från parlamentet.” [17]

Ja, hur är det möjligt att länder går med på den här proceduren? Argumenten för varför detta är bra har, lustigt nog, varierat, allteftersom de visats vara ihåliga. Traditionellt sett hävdades det ofta att sådana bilaterala investeringsavtal ökade investeringsgraden och därför var ekonomiskt viktiga. 2003 kom dock en rapport från Världsbanken som visade att korrelationen inte bara var näst intill obefintlig, utan att det också fanns obehagliga baksidor. [18] Liknande studier från bland andra Yale har bekräftat samma sak. De fallen när en viss korrelation kan uppmätas, är när investeringarna är tänkta att gå till före detta kolonier eller andra fattiga och exploaterade länder. Mellan två länder eller regioner i väst finns det ingen anledning att tro att avtalet ger ökade investeringar.

Argumenten skiftar här till att de bilaterala investeringsavtalen är viktiga för att få hela frihandelsavtalet att funka, och att det i sin tur är vad som kommer att gynna oss ekonomiskt. Men även här finns det inga garantier. En modell som EU-kommissionen använder visar en positiv prognos, men bara förra året (2014) kom en rapport, byggd på en FN-modell för policy-påverkan i ekonomin, som visade i princip motsatta effekter – minskad export, minskad tillväxt, förluster av jobb och minskad löneandel², minskade statliga intäkter, och en rad andra alarmerande siffror. [19] För att parafrasera brittiska Green Partys David Malone:

”Om du skulle ha en väderleksprognos som säger sol och trettio grader, och en annan som säger snöstorm och minus trettio, skulle det vara ansvarsfullt att säga till folk att gå ut i T-shirt och tofflor?” [20]

Det är helt enkelt inte möjligt att leverera en säker förutsägelse baserat på så osäkra data och med modeller som visar så olika resultat. Ändå är det just denna typ av positiva utfall som en hel del politiker vill sälja oss. Det är lite som att de har bestämt sig för att avtalet ska på plats, och sedan desperat letar efter något sätt att rättfärdiga detta. Någonstans i toppen, omgärdade av lobbyister, formar byråkrater strategier för att övertyga medborgarna. De väljer sina data och modeller, de väljer vilka indikatorer som är relevanta, och sedan hittar de sådana utfall som passar för att sälja in historien. Uppgifterna översätts och sprids sedan till webbsidor, till olika parlament och regionala politiska organisationer, och när de sedan presenteras ute i kommuner eller på möten, så har en skakig modell och missvisande indikatorer förvandlats till säkra siffror om en bättre framtid.

EU slår tillbaka
I viss utsträckning är de europeiska förhandlarna varse om hur dåliga delar av det här avtalet potentiellt kan vara. Cecilia Malmström har själv dömt ut ISDS-systemet som det ser ut i tidigare avtal. [21] Samtidigt vill hon och alltså i förlängningen EU bara reformera systemet lite. Hittills kommuniceras bara en vilja till detta, en vilja som, i den bästa av världar, fortfarande landar oss ett avtal där företag ensidigt kan stämma stater, precis som i det redan färdigförhandlade CETA. Men även det avtalet innehåller formuleringar som kritiserats hårt och som öppnar upp för allehanda missbruk. Till exempel talas det bara om att skydda ”legitim offentlig policy” från företagsstämningar, och avtalet öppnar även för att potentiella investerare ska kunna stämma stater. [22]

Vem bestämmer vad som är legitimt, eller i linje med internationella ekonomiska normer? Ska vi gissa på tre jurister från toppfirmor, vars klienter nästan uteslutande är gigantiska internationella företag? Och så var det en sak till. De tidigare nämnda undersökningarna som visar att korrelationen mellan investeringsavtal och påföljande investeringar är svag eller obefintlig baseras på den gamla typen av avtal och ISDS-procedurer. Hur mycket starkare blir korrelationen om avtalets investeringsskydd urvattnas? Just det, vi snackar i princip homeopati.

De tämligen löjliga försöken att ge förhandlingarna demokratisk legitimitet genom så kallade ”public hearings” har bara levererat lustiga resultat. I sin pliktskyldiga redovisning konstaterar EU-kommissionen att 97% av de 150 000 svaren är negativa, undertecknade och förifyllda uttalanden, medan de övriga 3% är blandade åsikter från allmänhet, frivilligorganisationer och företag. [23] En koalition av kritiska organisationer i samtliga medlemsländer har samlat in nära 2 miljoner underskrifter för att stoppa avtalet. [24] Att kalla det här det minsta demokratiskt är i det närmaste ett skämt.

Detta trots idoga propagandainsatser från EU-håll och kapitalintressen. Nyligen utkom till exempel en rapport [25] som försökte skifta fokus från kritiken kring demokratiproblem och maktförskjutningen till kapitalet genom att lyfta fram små och medelstora företag – en kategori vars namn kan vara missvisande, eftersom företagen här kan ha uppemot 250 anställda. Rapporten visar att TTIP har ”stor potential” för denna typ av företag. Men istället för att vara baserad på någon form av analys, så var det i princip ett frågeformulär där det frågades om företagen upplevde några handelshinder. Det gjorde de, och då är det ju så att säga bevisat att frihandelsavtalet per automatik tar bort dessa. Låt oss se vad hindren består i då:

”[…] exempelvis gränsvärden för bekämpningsmedel, hygieniska krav på produkter, produktmärkningskrav och djurskyddskrav. På tjänsteområdet, där betydligt fler mikro- och småföretag svarat, pekas exempelvis kommunala företag eller statligt ägda företag som opererar i en viss (delvis privatiserad) sektor ut som potentiella hinder.” [26]

Antingen betyder ”harmonisering” av regelverk alltså att lagstiftning på dessa (och andra) områden försvagas, eller så bevisar EU-kommissionens rapport ingenting, eftersom avtalet inte avser ta bort många av de hinder enkätsvaren indikerar. Vi vet vad lobbyisterna vill. Vad byråkraterna tänkt sig verkar vara en kombination av ömsesidigt uteslutande ståndpunkter.

Kom på nåt bättre själv
När en kritiserar den här typen av stora projekt kommer det ofrånkomligen förr eller senare en slags meta-kritik – kom på nåt bättre själv då! Den missar på sätt och vis poängen, för det skiftar fokus snarare än fråntar kritiken dess legitimitet. Det kan ändå vara bra att påpeka att det i kritiken implicit ligger pusselbitar till vad alternativa lösningar skulle kunna vara. I första hand är dock kritiken i sig ett bidrag till en debatt vars mål är att fördröja, förändra och i bästa fall förhindra att TTIP överhuvudtaget går igenom. Det är ett uselt avtal, sålt till oss på minst sagt grumliga eller rentav falska grunder, toppstyrt, odemokratiskt och utan insikt eller möjlighet till direkt påverkan.

Fixeringen vid frihandelsavtal blir i stor utsträckning ett meningslöst mantra på samma sätt som ordet tillväxt etsat sig fast på allas läppar som något slags universallösning på alla problem. Så fort det nämns får alla något dimmigt i blicken och nickar stumt. Tillväxt är en kontinuerlig exponentiell expansion av ekonomin. Om den inte helt kan frikopplas³, både från förbrukning av ändliga resurser och från netto negativ miljöpåverkan, så är den helt enkelt en ohållbar idé. På samma sätt är frihandelsavtal något som inte bara misslyckas med att realisera det namnet utlovar, utan något vi inte har anledning att välkomna överhuvudtaget. Löftena är baserade på osäkra analyser, och indikatorer som tillväxt långt ifrån heltäckande för en analys av hur bra någonting är för oss alla och vår miljö. Eftergifterna på områden som demokrati, frihet, jämlikhet och integritet är däremot högst påtagliga, står där svart på vitt, syns i de fjärmade tribunalerna och kommer att ha samma reella effekter som denna typ av ekonomiska reformer redan har haft i decennier.

I dokumentären The Economics of Happiness skildrar bland annat svenskbekanta Helena Norberg-Hodge hur den lilla regionen Ladakh i västra Himalaya på 70-talet börjar förvandlas från en isolerad och självförsörjande enklav med en mycket fredlig och jämlik social struktur till en bränsledoftande, monoton och konfliktfylld plats där fattigdom och arbetslöshet breder ut sig:

”Plötsligt byggdes en subventionerad väg, som körde billiga subventionerade produkter i bilar som drevs av billig, subventionerad bensin. Den lokala ekonomin slogs ut. […] Under mina tidiga år där besökte jag en vacker by, och av ren nyfikenhet bad jag en ung man att visa mig det fattigaste huset. Han funderade en stund, och sade sedan att det inte fanns några fattiga hus. Tio år senare hörde jag samma man säga till en turist, ‘om ni bara kunde hjälpa oss Ladakhier, vi är så fattiga’” [27]

Det handlar inte bara om relativ materiell rikedom, utan också själva idébilden⁴ av vad rikedom är. Vi må säga att det är andra värden än ekonomiska vi håller högst, men det är inte så vårt samhälle fungerar. Det är bilder av materiellt överdåd, ständigt ökande produktion och konsumtion, och ständigt skiftande statussymboler som vi sköljer över oss själva och andra. Det är med frihandel och globalisering vi tvingar in folk i fabriker där de producerar billiga produkter som vi sedan konsumerar. Det är vi som skapar arbetslöshet där begreppet tidigare inte funnits, och det är vi som sätter olika värde på människor trots ständigt bedyrande om motsatsen. Hade vi menat allvar, så hade inte miljardindustrier och drivor av politiker upphetsat talat om nedmonterandet av handelsbarriärer, utan med sina bara händer monterat ner de barriärer runt exempelvis Fort Europa mot vilka en ström av desperata kroppar numera rutinmässigt slås i spillror.

Frihet, som i fri handel, är ingenting som kan definieras ensidigt, utan bara i förhållande till andras rätt att också uttrycka och manifestera sin egen – vare sig det handlar om Chiapas, Ladakh, Kobane, en förort i en storstad eller marginaliserad landsbygd i valfri nationalstat. Vad vi egentligen behöver är rättvis och hållbar handel. Fri rörlighet för människor, inte företag och pengar. Lokalt självförsörjande och global solidaritet. Demokratiska organisationer som kontrolleras direkt av dem de berör, inte toppstyrd och auktoritär maktkoncentration. Satsningar på effektiv, förnybar och decentraliserad energiförsörjning istället för stora, centraliserade och miljöfarliga energiprojekt. Mat som är hållbar, närproducerad och som inte orsakar lidande, istället för döda djurkroppar, skövlad regnskog och produkter som helt i onödan färdas över halva jordklotet.

TTIP ger oss ingenting av det här, utan agerar naturlig fortsättning på den socioekonomiska bulldozer som bit för bit tar ifrån folk möjligheten att vara självständiga, bidrar till humanitära katastrofer, förstör miljön, likriktar samhällen, och förflyttar makt till stora, toppstyrda organisationer och institutioner. Ett antal miljöorganisationer har jämfört avtalet med en trojansk häst, och det är en träffande analogi. Jag vill inte släppa in hästen, och jag vill inte åka med bulldozern. Jag vill åka åt ett helt annat håll, kanske på en cykel.

---

Fotnoter:

1) ”Föreslår” är för många länder i globala syd en försköning av vad som de facto är påtvingade policy-ändringar villkorade mot ekonomisk hjälp. Se exempelvis IMFs så kallade ”Structural Adjustment Programmes”, här: http://www.globalexchange.org/resources/wbimf/oppose eller här:http://www.globalissues.org/article/3/structural-adjustment-a-major-cause-of-poverty

2) Den del av ekonomins totala värde som går tillbaka till de som arbetar som löner. Resten går, förutom vissa kostnader, tillbaka till kapitalet. Allt annat lika, betyder alltså en minskad löneandel ofta en omfördelning från vanliga människor till kapitalägare.

3) Se till exempel Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt (2009) för en diskussion kring detta.
https://en.wikipedia.org/wiki/Prosperity_Without_Growth

4) Att automatiskt se frånvaron av materiellt överdåd som “fattigdom” är en typisk västerländsk tolkning som är arrogant och naiv på samma gång. Överdådet är kostsamt för både miljö och folkhälsa och fördelas ytterst ojämnt. Många av oss jobbar 40-50 timmar i veckan för att upprätthålla det – vilket är mer än vad både befolkningen på medeltiden och traditionella jägare-samlarsamhällen behövde göra. Samtidigt stigmatiseras, skuldbeläggs och marginaliseras de som är sjuka eller inte kan hitta jobb överhuvudtaget. Vi skulle kunna jobba några timmar i veckan och ändå ha en materiell levnadsstandard som garanterar oss alla livets nödvändigheter – och därutöver frihet att göra eller skapa vad vi önskar.

Referenser:

[1] http://www.truthdig.com/avbooth/item/noam_chomsky_every_word_in_the_phrase_free_trade_agreement_false_20150422

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Zapatista_Army_of_National_Liberation

[3] https://www.citizen.org/documents/NAFTA-at-20.pdf

[4] http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/10/there-are-groups-more-depraved–201410238520512942.html

[5] http://canadians.org/blog/nafta-challenge-against-fracking-moratorium-fast-tracked

[6] Film, The Brussels Business, Friedrich Moser & Matthieu Lietaert (2012)
http://www.thebrusselsbusiness.eu/index.html

[7] http://corporateeurope.org/climate-and-energy/2015/04/carte-blanche-fracking

[8] http://www.etc.se/ledare/eu-projekt-kuppat-av-prostitutionslobbyn

[9] http://corporateeurope.org/lobbycracy/2013/02/crowdsourced-lobby-expos-shows-internet-giants-have-footprints-our-data-privacy

[10] http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2013/march/tradoc_150737.pdf

[11] http://ecostandard.org/?p=2125

[12] http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2014/514007/AGRI_IPOL_STU%282014%29514007_EN.pdf

[13] http://corporateeurope.org/pressreleases/2015/04/ttip-leak-eu-proposal-undermines-democratic-values

[14] https://www.techdirt.com/articles/20120126/11014317553/european-parliament-official-charge-acta-quits-denounces-masquerade-behind-acta.shtml

[15] https://www.techdirt.com/articles/20131113/08405625230/tpp-ip-chapter-leaked-confirming-its-worse-than-acta.shtml

[16] http://www.economist.com/news/finance-and-economics/21623756-governments-are-souring-treaties-protect-foreign-investors-arbitration

[17] http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/04/us-trade-deal-full-frontal-assault-on-democracy

[18] http://www-wds.worldbank.org/external/default/WDSContentServer/WDSP/IB/2003/09/23/000094946_03091104060047/additional/105505322_20041117160010.pdf

[19] https://ase.tufts.edu/gdae/Pubs/wp/14-03CapaldoTTIP.pdf

[20] https://www.youtube.com/watch?v=6fDCbf4O-0s&t=51m9s

[21] https://ec.europa.eu/commission/2014-2019/malmstrom/blog/investments-ttip-and-beyond-towards-international-investment-court_en

[22] https://ttipfakta.wordpress.com/

[23] http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2015/january/tradoc_153045.pdf

[24] https://stop-ttip.org/

[25] http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1292

[26] http://ttippen.se/2015/04/22/vi-granskar-kommissionens-rapport-gynnar-ttip-verkligen-smaforetag/

[27] Film, The Economics of Happiness (2011), Helena Norberg-Hodge, Steven Gorelick, & John Page
http://www.localfutures.org/the-economics-of-happiness/

Lönesänkarna
Den här texten är en kort beskrivning av och reflektion kring Erik Sandbergs bok Lönesänkarna, där författaren genom otaliga intervjuer med ekonomer, kapitalägare, arbetare och politiker samt via egna efterforskningar målar upp en bild av vad som har hänt i Sverige de senaste 30 åren. Det är en otroligt viktig skildring av den ekonomiska politik som drivits inte bara här utan i större delen av världen de senaste decennierna, och som har fått oerhörda konsekvenser för människor i alla samhällsgrupper. Jag kan inte rekommendera den varmt nog, speciellt för alla som hyser det minsta intresse för arbetarrörelsen och svensk ekonomisk politik.

The Big Bang
Det är hösten 1982, och Socialdemokraterna, med Olof Palme i spetsen, har ägnat valspurten åt att i media och debatter kritisera borgarna för att vilja sänka arbetarnas löner. Det ingen vet är att de själva planerar att göra detsamma, och bara veckor senare, efter valsegern, devalverar de den svenska valutan i ett offensivt utspel, och skickar löntagarnas andel av den ekonomiska kakan på en färd utför mot historiska bottennivåer från vilka den aldrig har återhämtat sig. Hur kunde det här hända? Efterkrigstiden var förvisso över 30 år bort i backspegeln, men den retorik som då förkunnades – från höger till vänster – hade lika gärna kunnat komma från månen. Full sysselsättning, minskade klyftor i samhället och välfärd – från folkpartister till socialdemokrater var budskapet i princip detsamma trots att både arbetslösheten och inkomstskillnaderna var mindre då än de är nu.

Den vind som blåste in över världen i skuggan av krisåren på 70-talet var inte bara en politisk vind, det var en ideologisk vind. Keynesianismen, med regleringar och stimulanspolitik som skulle mjuka upp konjunkturcykler ersattes av “laissez-faire” och nyliberalism med avregleringar, offentliga nedskärningar, inflationsmål och lönepress. Ekonomer, ledarsidor och tankesmedjor drev målmedvetna kampanjer i hela samhällskroppen och hade vinden i seglen. Detta skedde både på nationell nivå, men också i Europa i stort, där privata intressen och Bryssels 15 000 lobbyister har format mycket av politiken som sedan drivs i EU:s medlemsländer. Internationellt finns det nog ingen starkare symbol för det här skiftet än Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Nyliberalismen
Den nya ekonomiska politiken gick alltså ut på att marknaden i större utsträckning skulle styra sig själv. Så var åtminstone retoriken, och till viss del stämmer den. Avregleringar av finansmarknader, privatiseringar och förflyttningar av möjligheter att styra ekonomin till EU-nivå eller oberoende riksbanker ställde stora delar av finanserna utanför politiskt och i förlängningen demokratiskt inflytande. Men i praktiken kom en viss typ av styrning att ändå dominera de ekonomiska förehavandena; lönepressen. Enligt de nya modellerna var vägen ut ur krisen att hålla tillbaka arbetarnas löner, för att därigenom höja de svenska företagens konkurrenskraft, vilket i sin tur skulle leda till expansion, högre vinster och nyinvesteringar. Det var precis det devalveringen 1982 syftade till, och det är vad den ekonomiska politiken från såväl Socialdemokrater som de borgerliga har syftat till ända sedan dess. Ett talande inslag i detta är Lindbeckkomissionen som tillsattes under krisen 1992. Erik Sandberg skräder inte orden:

”Lindbeckkomissionen sköt in sig på hur den svenska demokratin var uppbyggd och budskapet var – enkelt uttryckt – att det var för mycket demokrati, att folket och riksdagen hade för mycket inflytande över den ekonomiska politiken […] De föreslog att riksdagsval skulle hållas mer sällan, vart fjärde eller ännu hellre vart femte år istället för vart tredje […] Makt måste flyttas över från väljare och folkvalda till regeringskansliet och riksbanken […] antalet riksdagsledamöter skulle minskas […] När jag läser rapporten tjugo år efter att den skrevs framstår det som märkligt att en grupp ekonomer skulle avgöra hur svenska folket skulle tillåtas gå till valurnorna.”

Effekterna av allt detta har varit remarkabla. De vinstökningar som företagen fick del av hittade aldrig tillbaka till ekonomin i form jobbskapande nyinvesteringar. Lönerna stagnerade och arbetslösheten gick upp för att stabiliseras på nivåer kring 6-9 procent, där den innan 70-talets krisår var runt 1-2 procent. Jakten på ökad konkurrenskraft mot utlandet ledde till ett “race to the bottom” bland Europas länder i ett allas krig mot alla där fackförbund, kapitalägare och länder spelade ut varandra. Tillväxten kom att präglas av finansbubblor på de avreglerade marknaderna. En speciellt viktig roll spelade banksektorn. Eftersom arbetarnas löner nu alltmer halkade efter vinsterna så började även köpkraften dala. Lösningen blev kredit, och det folk förut kunde köpa för sina löner köptes nu för lånade pengar. Lönsamheten i banksektorn var enorm, och ironiskt nog hamnade mycket av rekordvinsterna från företagen just i denna sektor istället för att gå till nyinvesteringar på en svag hemmamarknad. Den onda cirkeln var igång. Hushållens skulder i förhållande till disponibel inkomst exploderade i Sverige, från 88 procent 1985 till 180 procent 2014. Detta är att jämföra med den amerikanska siffran på 135 procent när bolånebubblan sprack “over there” 2008. Även om statsskulden sjunkit, så har den totala skulden, statliga plus privata, dubblats från 60 procent av BNP på 70-talet till 120 procent idag. Vi är alltså som medborgare dubbelt så belånade som för 30-40 år sedan. Enligt en ny undersökning är nu också 100 000 människor i Sverige fast i en livslång skuldfälla, som beräknas kosta samhället 30-50 miljarder årligen på grund av den ohälsa det orsakar. [1] Det är helt ofattbara siffror.

Den kanske viktigaste siffran är ändå löneandelen, det vill säga den del av BNP som går till löner (resten går till vinster). Den var på 70-talet på 75 procent i Sverige, men har sjunkit tillbaka till 65 procent – det rör sig om extremt stora summor pengar och är siffror på historisk botten-nivå som bara kan jämföras med enstaka noteringar från 1870-talet och ett par år i början av 1900-talet. Det betyder att ett litet fåtal får 35 procent av det skapade årliga mervärdet, medan de många arbetarna får 65 procent, och vi har sett detta speglas både i större skillnader i inkomster såväl som fördelningen av rikedom i stort, där den rikaste femtedelen äger nära 90 procent av alla tillgångar. Det här är inte bara förfärligt för lönearbetarna, utan har också gjort den inhemska marknaden väldigt köpsvag och på så sätt ställt till med en rad andra ömsesidigt förstärkande problem.

Trots allt detta har politiken trummat på, och den ökade arbetslösheten har man försökt rå på med ännu större besparingar och ännu mer lönepress. Skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik bestod främst i sättet att göra detta, där de borgerliga, när de lyckats locka över medelklassväljare med skattesänkningar som skulle kompensera för de uteblivna lönehöjningarna, istället satsade på att dra ner arbetslöshetsersättning, sjukersättning och annat som skulle se till att fler aktivt slogs om samma jobb, vilket skulle hålla lönerna nere. När gamla argument tröt så hittade man på nya till varför arbetarna var tvungna att ge vika i förhandlingarna. Flera myter upprepades som ett mantra, och det är svårt att begripa hur ingen tycktes märka att modellerna stämde så illa med verkligheten. Först påstods det att svenska företag hade en svår konkurrenssituation, vilket visade sig vara fel. Sedan påstods att svenska minimilöner är rekordhöga, vilket inte heller visade sig stämma. Man trodde också felaktigt att löneandelen, som alltså dalat stadigt under mer än 30 års tid, var konstant, och att lönepressen därför på lång sikt var obetydlig. Detta har ledande ekonomer fortsatt att påstå, och i flera av intervjuerna har Erik Sandberg fått slå hål på antagande efter antagande som enkelt kan kontrolleras genom befintligt statistiskt underlag. Det har sagts att Sverige är ett av världens mest exportberoende länder, men inte heller det visar sig ha förankring i statistiken. Däremot är Sverige intressant ur ett annat perspektiv i just exporthänseende.

I takt med att lönepressen gav utdelning och den egna efterfrågan ströps, trots blomstrande kreditmarknad, så började Sveriges bytesbalans att rubbas. Vi började exportera mer än vi importerar. Obalans i den så kallade bytesbalansen har en destabiliserande effekt på ekonomin. Många har nog hört om problemen med Kinas exportöverskott och USA:s motsvarande underskott. Även Socialdemokraterna och Stefan Löfven har nyligen engagerat sig i den diskussionen och utmålat Kinas politik som oansvarig. Samtidigt menar man att Sverige är en obetydlig aktör i sammanhanget. Men lilla Sveriges obalans – som är högst i hela EU – motsvarar en femtedel av Kinas! Tillsammans med en rad andra nordeuropeiska länder – Luxemburg, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Österrike och Ungern – så har vi en obalans som är dubbelt så stor som Kinas. Och bytesbalansen är ett nollsummespel; den enes överskott är den andres underskott. Så vart har underskottet hamnat? Ja, ni kan nog redan gissa: Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Frankrike. Erik Sandberg skriver om detta i ljuset av devalveringen 1982:

”Jag förstår nu att det Sveriges regering gjorde i det ögonblicket för trettio år sedan, var att överge idén om solidarisk handelspolitik. Istället för ömsesidigt utbyte med andra länder skulle vi försöka skaffa tillväxt på de andra ländernas bekostnad.”

Det går som en röd tråd genom hela den nyliberala eran. Allt hänger ihop ända in i vår tid.

Summering
Vad kan man dra för slutsatser från Erik Sandbergs bok? Den mest framträdande är hur osäkra de ekonomiska modellerna är, hur lätt särintressen och övertygelser glider ihop med dessa modeller, hur liten vår förståelse av och påverkan över ekonomin blivit och hur lite vi egentligen kan förutse med säkerhet. Det är alltså svårt att säga exakt hur den negativa trenden ska brytas eller exakt hur man hade kunnat agera annorlunda, och man måste medge att de inblandade ofta trott att de haft samhällets bästa för ögonen . Men det är förbluffande hur fel de har hamnat, och det vore naivt att tro att privata intresseorganisationer bara råkat ställa sig bakom en politik vars direkta konsekvens var ökade vinster. Särskilt ur socialdemokratiskt perspektiv är det svårt att se denna politik, som man trots allt aktivt och stundom ivrigt drivit, som något annat än ett svek mot arbetarrörelsen. Man har valt att tro på abstrakta modeller trots upprepade misslyckanden, istället för att värna de arbetare som i beslutens spår har fått det allt kärvare och har fått en allt mindre andel av det ekonomiska mervärdet – om de alls har haft jobb att gå till.

Det går heller inte att ta miste på den roll som opinionsbildning via media och intresseorganisationer spelat. Även om de flesta medier ägs av borgerliga intressenter, så har även socialdemokratin – inte bara den svenska, utan den europeiska – dansat efter samma pipa, vilket i många länder lett till stora splittringar, eller, som i fallet Grekland, en total härdsmälta i rörelsen. I Bryssel finns numera starka lobbygrupper, svag översyn över hur pengarna rör sig och nära kontakter mellan toppkapitalister och politiker. På alla nivåer finns starkt finansierade organisationer som för de privata intressenas talan sedan många år tillbaka. Drevet fortsätter än idag. I en färsk artikel beklagar sig DN:s Erik Helmerson över att skulder tas med i statistik över rikedom och fattigdom. [2] Han gör sig lustig över att nedvärderingar av egendom gör att folk har ett negativt netto, och kallar det att “fastighetsmarknaden får hicka”. Detta när vi vet hur allvarligt skuldproblemet är, inte bara i Sverige utan världen över. Jag undrar om de miljoner amerikaner som förlorat allt de ägde i bostadsbubblan, eller de över hundratusen som står med livslånga skulder i Sverige tycker att det handlar om en hicka. Det känns som en påtagligt bristande hänsyn och verklighetsuppfattning. I en ledare uppmanas finansministern Magdalena Andersson (S) : Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet. [3] Visst låter det lite bekant? Det är som ett eko från sent 70-tal, som sedan trummats ihärdigt, men med den mindre smickrande implikationen av att vi idag faktiskt borde veta hur politiken sedan dess fungerat i realiteten. Men det är klart. För vissa har det ju fungerat riktigt bra. Jag skulle vilja påstå att där socialdemokratin och arbetarrörelsen lider av identitetskris, så lider nyliberalismen av högmod.

Det är svårt att inte undra över Socialdemokratins roll i det hela. Hur man än vänder och vrider på det så är det en rätt dyster bild som framträder. Sättet på vilket man fört den nyliberala politiken känns oärligt. I flera av intervjuerna menar företrädare för både Socialdemokraterna och LO att de inte hade mycket till val i de beslut de tagit, och det ligger förstås någonting i det att trycket varit stort i media och omvärldssituationen. Men om man samtidigt godtar den förklaringen, då kan man undra vad det är för mening med att rösta fram några politiker överhuvudtaget, om det ändå är en oberoende riksbank och avreglerade privata intressen som i slutändan avgör politiken, både i Sverige, och i än högre utsträckning i Bryssel. Det finns förvisso en del signaler på att även liberala krafter, som Valutafonden, reagerar på de ökande problemen, och i en sådan motreaktion måste socialdemokratin stå i främsta ledet för att inte tappa än mer legitimitet. Hur det ska ske är svårt att säga, och det är inte helt lätt att se en väg framåt där avregleringar redan tagit bort många av de instrument som var så viktiga för arbetarvänlig politik. Frågan finns just nu inte ens på agendan. Istället dyker det i hela Europa upp förespråkare för enkla lösningar på svåra problem och pekar ut syndabockar bland de allra mest utsatta. Som om de fattigaste och de som flyr från krig skulle ha något ansvar för 30 års åtstramningspolitik som inte fungerat och för att de rika fått det allt bättre relativt alla andra.

Personligen skulle jag vilja säga att övertron på ekonomiska modeller går djupare än vad de senaste decenniernas ideologiska skifte blottlagt. När vi förlitar oss på de abstrakta ekonomiska och politiska modellerna så gör vi implicit en massa antaganden som ofta undergräver vad som borde vara våra principiella utgångspunkter i diskussionen; frihet, jämlikhet, demokrati och hållbar miljö. Vi måste istället våga utgå från dessa principer och ställa en rad förutsättningslösa frågor; om vi tycker att demokrati är det bästa sättet att organisera sig – en person en röst – varför spenderar de flesta av oss hela arbetslivet i organisationer där vi inte har någon sådan röst? Varför är inte arbetsplatsdemokrati en självklarhet? Hur motiverar vi ett ekonomiskt system med ständig exponentiell tillväxt i en värld med ändliga resurser? Vad är det för mening med lika rättigheter eller människovärde om man inte har lika möjligheter? Det är frågor som skulle kunna leda till en vision som inte riskerar att drabbas av sjunkande löneandel eller allt mer avlägsen och svag demokrati.

Erik Sandberg finner trots allt en del ljuspunkter i sin analys, men det känns ibland som om han tvingas göra det för att historien inte ska kantra helt och hållet. Själv är jag inte lika övertygad. Politik borde handla om att realisera den demokratiska folkviljan, men är det ens möjligt? Politiken känns som en utväxt på samhällskroppen, inte en del av den. Den känns som något främmande, självrättfärdigande och självupptaget, där makt, prestige och ideologi går före allt annat. Och ju mer centrerad makten blir, desto lättare blir den att påverka för särintressen. Jag låter Kjell-Olof Feldt få sista ordet:

”Du vet, det är inte lätt att ändra politisk kurs. Om man nu i tjugo år har sagt till folk att vi måste hålla igen, då kan man inte plötsligt gå ut och säga att nu ska vi göra tvärtom, nu måste vi ha högre löner i landet, för då får vi fart på ekonomin. Den politiker som säger det, skulle inte bli tagen på allvar.”

---

[1] http://www.svt.se/nyheter/sverige/fler-an-nagonsin-fast-i-livslang-skuld

[2] http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-orattvis-tolkning-av-rikedom-i-oxfam-rapport/

[3] http://www.dn.se/ledare/huvudledare/loss-fran-stagnationsfallan/